För egen del infinner sig ingen semesterkänsla. Med rätta,
eftersom jag inte har semester utan är sjukskriven. Dock har jag fått lite
sommarlov från sjukvården och har inga planerade läkarkontakter eller vårdbesök
förrän i början av augusti.
Rent kroppsligt har jag återhämtat mig enligt konstens alla
regler efter veckorna med rullstolsläge och inaktivitet, som jag ägnade första
delen av sommaren åt. Jag kan ta mig fram och ta mig ut enbart stödd av en
krycka nu. Foten ser läkt och fin ut och funkar ungefär som en fot ska.
Faktiskt, när jag nu blivit gående och stående igen, är det protesbenet som
blivit protestbenet. När jag gått längre sträckor har jag fått ont och blivit
öm i stumpen. Den behöver helt enkelt en ny period för att vänja sig vid tryck
och belastning. Men det blir bättre dag för dag.
Det går lite i vågor, hur mycket jag tar mig för och hur jag
använder tiden som sjukskriven. Ibland känner jag mig aktiv och alert, men jag
har också perioder då tiden bara går och jag känner mig seg och overksam. Har i
alla fall läst färdigt Susanna Alakoskis senaste bok och fått en del egna
tankar utifrån den. Inspirerad av Alakoskis personliga text har jag också börjat
läsa om en bok hon citerar flitigt. Förluster av Barbro LennéerAxelson, är en klok och viktig bok. Mycket matnyttigt för alla oss som jobbar med människor, men också en hjälp att förstå sitt eget liv och vad det gör med en.
I natt vaknade jag kl 00.53
Jag satt och tittade ut på mörkret
och på skönheten i stadens lyktor
Gryningen var alltför avlägsen
för att inväntas
De ljusa nätternas tid är förbi
Med kroppens tyngd mot madrassen
gled jag strax in i sömnen igen
Jag drömde om en människa
som mött min blick
och berört mig
Också livet har årstider
Det gäller att lära sig att njuta av växlingarna
och att se skönheten i dess nyanser
och skiftande tillgång på ljus
