Jag fick beskedet först på eftermiddagen följande dag. Jag
var orolig för Sixten eftersom vi hade avtalat om att höras, men jag inte
lyckades nå honom på mobilen. Jag var själv inlagd på infektionsavdelningen på
grund av en sårinfektion i foten som däckat mig och krävde intravenös
antibiotikabehandling. Jag hade läst in meddelanden på Sixtens mobilsvarare och
såg själv till att ha mobilen laddad och vara tillgänglig.
Det var en personal på avdelningen som kom ut på terrassen,
dit jag tagit mig med droppställning och rullstol, för att få lite luft och
sol. När hon sa att hon hade något tråkigt att berätta, förstod jag genast att
det hade med Sixten att göra. Hon berättade bara att han inte längre levde och
gav mig ett telefonnummer till en polis dit jag fick ringa för att få besked om
vad som hänt.
Klart det var en chock för mig. Och som alltid när någon som
står en när rycks bort har jag sörjt lillbrorsan och saknat. Men därutöver
lämnades jag kvar med alla dessa frågor som jag tror de flesta som varit med om
att en närstående tagit sitt liv, kan känna igen.
Han lämnade inget meddelande eller brev efter sig. Hur många
gånger har jag inte frågat mig varför han inte bett mig om hjälp. Varför hade
jag inte förstått? Eller hade jag anat men ändå inte kunnat hjälpa? Och hade
han bestämt sig redan sista gången vi talades vid på telefon. Eller var det något
som hände sen som fick honom att ta steget. Han lät ju så glad och fylld av
framtidsplaner då. Praktiken som skulle övergå i anställning. Den relativt nye
pojkvännen. Men han hade dragit på sig skulder och var redan när vi pratades
vid vräkningshotad.
Och där fanns hans historia med suicidförsök i ungdomen,
depressiva perioder och ett tilltagande drickande de senaste åren. I efterhand
fick jag tala med en sköterska vid psykiatrimottagningen i Falun, som haft
samtalskontakt med Sixten. Den kontakten avslutades några månader innan hans
suicid. De var båda ense om att han inte längre hade behov av kontakten.
I övrigt har jag inte för egen del bearbetat det inträffade
på djupet. Under min sjukskrivningstid har jag haft tid att tänka en hel del.
Och många tankar har handlat om min älskade bror som inte längre finns. Vid
något tillfälle när jag var begränsad i rörligheten och tyckte tillvaron var
krånglig, kom jag på mig själv med att tänka, om Sixten levat skulle han säkert
komma och besöka mig. Han hade kunnat hjälpa till med inköp och städning och
allt annat praktiskt som var svårt att fixa. Och genast drabbades jag av skuld
för mina egoistiska tankar- Att tänka att jag skulle ha nytta av honom för egen
del.
Naturligtvis handlar min sorg och saknad om betydligt mer än
så. Men det var också en del av vår syskonrelation. Den lite slarvig
ansvarslöse lillbrorsan som kunde vara som uppslukad, för att annat upptog
honom, för att han inte tänkte på att höra av sig bara eller för att han mådde
dåligt(?)
Men så dök han upp. Glad, positiv och hjälpsam. Alltid fylld
av idéer och planer.
Att vara sjukskriven i hemmet en längre period och delvis
begränsad i min rörlighet, har varit en stor kontrast till tiden som
kommunalråd när livet var fullt av sociala sammanhang, mejl och telefonförfrågningar, flängande och ont om tid
på egen hand.
Jag har hunnit tänka, jag har läst och det är en förmån att
få den tiden. När jag läste Alakoskis bok April i anhörigsverige, inspirerades
jag att läsa om Lenner Axelssons bok Förluster- En bra grundläggande bok inför
mitt återinträde i psykiatrikuratorsjobbet- Men också en vägledning i
självreflektion. Där finns gott om igenkänning i min egen reaktion på Sixtens
död och andra förluster och kriser jag varit med om i mitt liv.
Under min sjukskrivningstid har jag också kommit mig för att
knyta kontakt med SPES – Riksförbundet för SuicidPrevention och Efterlevandes
Stöd. Jag har tänk tanken förr. Många gånger och naturligtvis 08. Men det tog
alltså sju år innan jag kom till skott.
1500 personer tar sitt liv varje år. Min lillebror fattas mig.