En månad med en fot

I dag är det en månad sedan foten och underbenet togs bort. Jag har  med viss möda börjat vänja mig och leva utan min fot. Nätterna är det som är bökigast och jag sover halvtaskigt. Den allra första tiden efter amputationen, hade jag ont och stumpen kändes ömtålig och jag var rädd att stöta i den. Då la jag mig med utsträckt vänsterknä och låg stil på rygg hela natten.
I takt med att såret läkt och jag börjat fatta att stumpen tål beröring, har jag återgått till min gamla sovstil. Det vill säga jag ligger på mage, på sidan och på rygg. Jag snor mig och vrider och vänder under natten. Det kanske är i större grad än vanligt till och med. Typ orostankar och funderingar som gör sig påminda när hjärnans försvarsstrategier är satta ur spel. Eller så är det helt enkelt så att tidigare har jag klarat av mina nattliga rotationer utan att vakna och störas i min nattsömn. Nu vaknar jag istället varm och intrasslad och insnärjd i täcke och sängkläder. Och den där manövern att sträcka ut täcket med hjälp av fötterna funkar inte. Just på grund av att det saknas en fot.

Rekommenderas!

Om jag är alltför klarvaken för att somna om, har jag mobilen och "på-köpet-hörlurarna" till hands. Jädrans vad mycket bra ljudböcker jag hinner beta av! Just nu är det Susanna Alakoski som fångar mig i sin egen uppläsning av sin Håpas du trifs bra i fengelset.

 Det jag använder mina dagar och nätter till handlar inte bara om att vänja sig vid att inte ha en vänsterfot, inget ben att kliva på, inga tår att vifta med och ingen fot att sparka bort ett svettigt täcke med. Jag ska också vänja mig vid att jag fått en benstump som en del av min kropp. Och idag kunde jag ta ett viktigt steg. De sista stygnen togs bort i måndags och bandaget efter det skulle sitta tre dagar. I dag var det alltså premiär att få tvätta stumpen. Nu är det slut med inplastning och bök när jag ska duscha.

Berätta inte för någon, men jag tog faktiskt ett långt skönt bad. (Tog mig ur badkaret och upp i rullstolen efteråt utan att sla ihjäl mig också) Ärret är ganska fult och ojämt, men det var hur skönt som helst att få skrubba av den stump och den hud som nu varit bandagerad i en månads tid.

Om jag förstått saken rätt kommer stundande kompressionsbehandling att göra min stump lite jämnare och snyggare.

Och målbilden och min motivation är naturligtvis att kunna slippa rullstolen, få en konstgjord ersättning för fot och underben. Helt enkelt att bli en protestant.

 

Det onda ger sig

Nu har jag slutat äta smärtstillande mediciner. Det känns jätteskönt att jag inte längre behöver peta i mig en massa värktabletter för att uthärda. Visst har jag ont ibland, men det är mest lite smågnolande och att det spänner eller svider i foten eller underbenet.

Att ha ont och kroppslig smärta är svårt att beskriva och det är svårt att jämföra eftersom smärta kan upplevas så olika. För mig är det svårt att inte tänka på min mamma som levde med ledgångsreumatism stora delar av sitt liv. Hon hade förstås väldigt ont, men lärde sig på något sätt att stå ut med väldigt mycket smärta. För henne var det dessutom en dygd att inte klaga.

 Jag tänker också på en man som utsatts för tortyr. Ännu 25 år senare, när de rent fysiska skadorna sedan länge var helt utläkta  kunde han plötsligt drabbas av starka smärtor från just de delar av kroppen där han bränts och piskats. Att smärtorna var så olidliga för den här mannen berodde ju på att han så brutalt blev påmind om den förnedring och den skräck han upplevde i fängelset i sitt hemland.

 Man kan ju själv också ha svårt att jämföra olika smärttillstånd. Vad gör mest ont? Om man plötsligt får värk innanför kindbenet kan det ju kännas väldigt obehagligt. Man vet inte om det är en tand eller något med bihålorna eller något annat. Borde man söka eller ska man avvakta? Kommer det att bli värre eller kommer det att gå över?

Träningsvärk är ju sånt som till och med kan kännas lite skönt. Dels gör det ju bara ont när man belastar de muskler man överansträngt och man vet att det är övergående. Men det är ju också oftast kopplat till något man gjort som man känner sig lite stolt över. Ett kvitto på att man tränat bra.

Om jag har haft lite eller mycket ont efter amputationen vet jag inte. För vad är normalt? Visst tog det i ordentligt alldeles i börja. Men då var jag på sjukhuset och fick smärtstillande insprutat i kanylen så det gick snabbt över. Och jag visste varför det gjorde ont och var förberedd. Sen har smärtorna klingat av undan för undan även fast jag som sagt, nu helt slutat med mediciner mot smärtan. Det lilla onda som under små stunder kommer i den fot jag inte längre har härdar jag ut. Det är ett pris jag gärna tar för att slippa biverkningarna från värkmediciner.

På måndag ska de sista stygnen tas bort från operationssåret som tycks läka i god ordning. En vecka senare är det planerat at kompressionsbehandlingen skall påbörjas och jag skall på protesinformation hos gåskolan. Tur att det är på gång. För ärligt. Visst börjar lite rastlöshet och tristess krypa i mig nu när jag sitter sjukskriven hemma i lägenheten.

Även om jag också kan känna att det är lyxigt att ha tid för att läsa och skriva.