Det onda ger sig

Nu har jag slutat äta smärtstillande mediciner. Det känns jätteskönt att jag inte längre behöver peta i mig en massa värktabletter för att uthärda. Visst har jag ont ibland, men det är mest lite smågnolande och att det spänner eller svider i foten eller underbenet.

Att ha ont och kroppslig smärta är svårt att beskriva och det är svårt att jämföra eftersom smärta kan upplevas så olika. För mig är det svårt att inte tänka på min mamma som levde med ledgångsreumatism stora delar av sitt liv. Hon hade förstås väldigt ont, men lärde sig på något sätt att stå ut med väldigt mycket smärta. För henne var det dessutom en dygd att inte klaga.

 Jag tänker också på en man som utsatts för tortyr. Ännu 25 år senare, när de rent fysiska skadorna sedan länge var helt utläkta  kunde han plötsligt drabbas av starka smärtor från just de delar av kroppen där han bränts och piskats. Att smärtorna var så olidliga för den här mannen berodde ju på att han så brutalt blev påmind om den förnedring och den skräck han upplevde i fängelset i sitt hemland.

 Man kan ju själv också ha svårt att jämföra olika smärttillstånd. Vad gör mest ont? Om man plötsligt får värk innanför kindbenet kan det ju kännas väldigt obehagligt. Man vet inte om det är en tand eller något med bihålorna eller något annat. Borde man söka eller ska man avvakta? Kommer det att bli värre eller kommer det att gå över?

Träningsvärk är ju sånt som till och med kan kännas lite skönt. Dels gör det ju bara ont när man belastar de muskler man överansträngt och man vet att det är övergående. Men det är ju också oftast kopplat till något man gjort som man känner sig lite stolt över. Ett kvitto på att man tränat bra.

Om jag har haft lite eller mycket ont efter amputationen vet jag inte. För vad är normalt? Visst tog det i ordentligt alldeles i börja. Men då var jag på sjukhuset och fick smärtstillande insprutat i kanylen så det gick snabbt över. Och jag visste varför det gjorde ont och var förberedd. Sen har smärtorna klingat av undan för undan även fast jag som sagt, nu helt slutat med mediciner mot smärtan. Det lilla onda som under små stunder kommer i den fot jag inte längre har härdar jag ut. Det är ett pris jag gärna tar för att slippa biverkningarna från värkmediciner.

På måndag ska de sista stygnen tas bort från operationssåret som tycks läka i god ordning. En vecka senare är det planerat at kompressionsbehandlingen skall påbörjas och jag skall på protesinformation hos gåskolan. Tur att det är på gång. För ärligt. Visst börjar lite rastlöshet och tristess krypa i mig nu när jag sitter sjukskriven hemma i lägenheten.

Även om jag också kan känna att det är lyxigt att ha tid för att läsa och skriva.