I böckernas förrollande värld

Att vara sjukskriven i hemmet och vara fysiskt begränsad ger mig möjlighet att läsa mycket mer än jag gjort på år och dar. Listan med böcker jag vill läsa har tidigare blivit bara längre och längre. Det finns ju så många himla bra och intressanta verk att ge sig i kast med. Och just i den andan har jag hittills sällan läst om böcker. Det finns ju så många nya som väntar...

För mig tror jag det är samma sak som med resandet. Jag vet många som ätervänder och kanke semestrar på sama plats år efter år. Det låter jättemysigt, men är inget för mig. Jag är helt enkelt för nyfiken och lockas ständigt av nya spännande resmål. Förutom London och Köpenhamn och naturligtvis en radda svenska städer och orter som det är enkelt att ta sig till, är det nog bara Albufeira på portugals sydkust som jag besökt två gånger.

Bland alla nya resmål, har det dock dykt upp några -dit-vill-jag-återvända-ställen på önskelistan under de år jag varken haft tid eller hälsa för så mycket resande som jag skulle önska.  Dit hör Lissabon, Havanna och Malaga.

Och lite så är det väl med läsandet nu under sjukskrivningstiden. Förutom alla nya bekantskaper har jag också tid att läsa  om några böcker som varit särskilt viktiga och satt spår. Hittills har jag läst om Nattvakten av Sarah Waters.  Det var min första bekanskap med denna brittiska författarinna, som skriver så otroligt fångslande historiska romaner och låter läsarna ta del av människornas liv, umbäranden  och drömmar. Och jag blev inte besviken. Nattvakten  var lika uppslukande nu när jag läste den en andra gång efter åtskilliga år.

En annan bok jag läst om är Yvonne Hierdmans Den röda grevinnan. Denna gång valde jag ljudboken med författarinnans egen uppläsning. Förra gången jag läste den var jag fascinerad av Hirdmans sökande efter sin mammas och mormors livshistoria och hur hon förhöll sig till det och förstod vad som  präglat dem och därmed henne själv. Den här gången slogs jag av vilken helt underbar berättelse om Europas historia hon författat, sprängfylld av fakta om politiska och världshistoriska händelser.

Den bok som nu står på tur för omläsning är Ett eget rum, som Virginia Woolff skrev i slutet på 1920-talet. Den fick stort genomslag i dåtidens kvinnorörelse, men har sedan dess lästs av många generationer kämpande kvinnor och feminister.

Själv läste jag den under mitt feministiska uppvaknande på 80-talet. Antar att jag som fattig student valde att låna den vid detta tillfälle.
Häromdagen hörde jag Susanna Alakoski i Lundströms bokradio. när hon berättade hur många gånger hon läst om och låtit sig inspirerats av Ett eget rum. Och jag lät mig inspireras av Alakoski och bestämde mig för att inhandla ett alldeles eget ex av den senaste utgåvan av Virginia Woolfs kanske mest omtalade och omlästa bok.

 

Mitt i min sjukskrivning

I dag fick jag sms från "Fkassan". På en lördag?! Kanske  lite fördröjning för att jag skulle få det som Happy Valentine's Day-hälsning bara? För när jag loggar in på Mina sidor via Försäkringskassans web ser jag att beslutet togs redan i går.

Nu har jag beviljats hel sjukpenning fram till 19 april. Utan att vare sig prata med läkaren som förlängt sjukintyget eller med någon handläggare på Försäkringskassan. Nästan så jag själv tycker det gick förvånansvärt lättvindigt. Med tanke på allt man hört om ifrågasättande och krångel för människor som faktiskt har sjukdomar som gör dem arbetsoförmögna.

Men nåja, mitt arbetshinder är ju ganska konkret och det är bara knappt två månader sedan jag genomgick underbensamputationen. Och jag har ännu inte fått träffa min nya konstgjorda fot som jag ska bli kompis med och lära mig gå på. Innan jag kan kalla mig protestant på riktigt. 

Den sysslolöshet och sociala isolering som sjukskrivningen innebär för mig kan säkert vara bra, nyttigt och nödvändigt. Att vänja sig vid att inte vara kommunalråd är också en process och en omställning på samma sätt som att vänja sig vid att inte ha en vänsterfot. Ett jobb jag måste göra med mig själv, men också förhålla mig till i mötet med omgivningen.

Att jag nu är sjukskriven och begränsad i min rörlighet innebär att jag har mycket tid på egen hand. På gott och ont. Onekligen en skarp kontrast mot tiden som heltidspolitiker, med jobb, möten, inläsning och att  ständigt vara tillgänglig och ha andras förväntningar att försöka möta upp.

Nu känns det nästan som ingen förväntar sig nåt av mig. Det är ingen skön känsla. Klart jag skulle kunna ta det som en befrielse och en möjlighet att fokusera på mina egna behov och att dra upp nya planer. Men på nåt sätt är det väl ungefär som med foten. Det är en sak att i skallen vara inställd på amputationen och vad som komma skall. Men det går inte att förbereda sig helt. Det är en annan sak när man sitter där och måste acceptera att det inte går att vifta på tårna. (fast jag så tydligt kan känna dem, när jag blundar så att jag inte ser att de inte finns)

En hel del karens och omställning. Spännande förstås, men också jobbigt ibland. Det gäller att hitta balansen. Att uppbåda motivationen men ändå ha tålamod.

 

Och fast jag är sjukskriven har jag inte släppt det enda nuvarande uppdrag jag har i politiken, det som ersättare i Vänsterpartiets partistyrelsen. Jag har gjort en enstaka utbildningsinsats, jag deltog på partistyrelsemötet förra helgen och jag har tackat ja till att tala på 8 mars. Det senare  dock med villkoret att det inte behövs övernattning eller resa med tåg som saknar anpassning för rullstol. 

Nedräkning pågår dock. I dag är det 17 dagar kvar tills jag får prova min alldeles egna protes.

Tillverkning av reservfot kan börja

Nu har ortopedtekniska avdelningen gjort en gipsavgjutning av min stump och mätt och registrerat det mesta på min kvarvarande högra fot och underbenet. Det betyder att tillverkningen av protes alltså är på gång. Det känns jättespännande. Och det är positivt och peppande att allt gått som det ska så här långt.

Dock fick jag tid för utprovning först om fyra veckor. Det är tydligen så lång tid man beräknar det dröjer innan man garanterat  fått hem alla delar och hunnit tillverka protesen och tillhörande skor (Jag har beställt ett par låga stövletter och ett par träningsskor) Jag börjar visst bli lite otålig nu  Och tycker det käns som en evighet att det ska dröja fyra veckor innan jag kan testa att stå upp och i sakta takt få komma igång med gåträning.

Märkligt hur man fungerar. Jag har kanske fått nån information om att protestillverkningen kommer att ta några veckor. Då tänker min hjärna två max tre veckor. Då känns fyra veckor väldigt långt och segt. Fast en vecka hit eller dit knappast spelar någon roll i det stora hela, bara slutresultatet blir bra.

Den unge och noggranne ortopedteknikern. ställde också frågor om mitt mål med protesen. Vad man väljer för material och utformning av protesen är viktigt både för funktion och utseende.

Mitt mål som protestant är att jag skall kunna gå långt, länge och raskt. Jag ska kunna cykla obegränsat. Jag ska kunna styrketräna flitigt. Och jag vill resa till spännande och gärna varma ställen, utan att det känns krångligt.