Mitt i min sjukskrivning

I dag fick jag sms från "Fkassan". På en lördag?! Kanske  lite fördröjning för att jag skulle få det som Happy Valentine's Day-hälsning bara? För när jag loggar in på Mina sidor via Försäkringskassans web ser jag att beslutet togs redan i går.

Nu har jag beviljats hel sjukpenning fram till 19 april. Utan att vare sig prata med läkaren som förlängt sjukintyget eller med någon handläggare på Försäkringskassan. Nästan så jag själv tycker det gick förvånansvärt lättvindigt. Med tanke på allt man hört om ifrågasättande och krångel för människor som faktiskt har sjukdomar som gör dem arbetsoförmögna.

Men nåja, mitt arbetshinder är ju ganska konkret och det är bara knappt två månader sedan jag genomgick underbensamputationen. Och jag har ännu inte fått träffa min nya konstgjorda fot som jag ska bli kompis med och lära mig gå på. Innan jag kan kalla mig protestant på riktigt. 

Den sysslolöshet och sociala isolering som sjukskrivningen innebär för mig kan säkert vara bra, nyttigt och nödvändigt. Att vänja sig vid att inte vara kommunalråd är också en process och en omställning på samma sätt som att vänja sig vid att inte ha en vänsterfot. Ett jobb jag måste göra med mig själv, men också förhålla mig till i mötet med omgivningen.

Att jag nu är sjukskriven och begränsad i min rörlighet innebär att jag har mycket tid på egen hand. På gott och ont. Onekligen en skarp kontrast mot tiden som heltidspolitiker, med jobb, möten, inläsning och att  ständigt vara tillgänglig och ha andras förväntningar att försöka möta upp.

Nu känns det nästan som ingen förväntar sig nåt av mig. Det är ingen skön känsla. Klart jag skulle kunna ta det som en befrielse och en möjlighet att fokusera på mina egna behov och att dra upp nya planer. Men på nåt sätt är det väl ungefär som med foten. Det är en sak att i skallen vara inställd på amputationen och vad som komma skall. Men det går inte att förbereda sig helt. Det är en annan sak när man sitter där och måste acceptera att det inte går att vifta på tårna. (fast jag så tydligt kan känna dem, när jag blundar så att jag inte ser att de inte finns)

En hel del karens och omställning. Spännande förstås, men också jobbigt ibland. Det gäller att hitta balansen. Att uppbåda motivationen men ändå ha tålamod.

 

Och fast jag är sjukskriven har jag inte släppt det enda nuvarande uppdrag jag har i politiken, det som ersättare i Vänsterpartiets partistyrelsen. Jag har gjort en enstaka utbildningsinsats, jag deltog på partistyrelsemötet förra helgen och jag har tackat ja till att tala på 8 mars. Det senare  dock med villkoret att det inte behövs övernattning eller resa med tåg som saknar anpassning för rullstol. 

Nedräkning pågår dock. I dag är det 17 dagar kvar tills jag får prova min alldeles egna protes.