Bra bemötande och vård - men det tar sin tid på akuten

I dag jobbade jag fyra timmar. Och var själv patient i fyra timmar, mestadels sittande i akutmottagningens väntrum. Lite fel vårdnivå att hamna på akuten för ett skavsår, känns det som. Men så blev det.

Mitt tränande på gåskolan och på egen hand har gett klara framsteg. Jag går bättre och bättre nu, men använder en krycka eller stavar när jag rö mig längre sträckor utomhus. Fortfarande sjukskriven på 50% och kan känna att det tar sin lilla tid att komma in i ett nytt jobb när man bara är där typ fyra timmar per dag. Jag åker buss till och från jobbet. (Praktiskt med månadskort på stadsbussarna i Gävle). Ibland när jag avslutar dagen med vårdbesök eller fysioterapi/gåskola ”unnar” jag mig sjukresa hem och kan då åka taxi från dörr till dörr.

Naturligtvis har min nya rörlighet också inneburit att jag nött mycket på min kvarvarande fot. Dessutom med ny träningssko. En förhårdnad på högra stortån, hann spricka upp och bli ett vätskande sår. Ortopedtekniska har fixat fram sandaler som frilägger tån. Nu kommer jag att använda dem tills såret är läkt och en ny och lite rymligare och mer anpassad träningssko har blivit klar.

Svor en hel del under helgen när jag märkte att såret vätskade och inte ville läka samt att jag började svullna rätt rejält i fot och ankel. Insåg att här behövs nog penicillin för att ingen ilsken infektion skall ställa till det och försinka min rehabilitering. Lyckades till i dag få en akuttid hos fotterapeuten och tänkte om hon bedömer samma som jag borde det väl vara lätt att få tag på en läkare som förskriver det som behövs. Sådana turer har jag ju varit med om många gånger med den nu avlägsnade foten.

Men infektionsmottagningen ville tydligen inte förskriva något på annan vårdgivares inrådan och hade ont om läkartider på stört. Därför blev jag skickad till akuten. Inskrivningssamtal enligt konstens alla regler, sköterskekontakter, sårodling och ett kort samtal med ortopedisk AT-läkare och däremellan mycket tid i väntrum. Nära fyra timmar senare kom jag ut med ett recept på en tio dagars penicillinkur.

Har redan börjat behandlingen och tänker att nu har mitt lilla skavsår fått bästa förutsättningarna för att läka. I morgon är det nytt pass på gåskolan. Jag ska knata dit i mina sandaler, efter en förmiddag på jobbet på den allmänpsykiatriska öppenvårdsmottagningen som lämpligt nog ligger i huset intill.

Jobbdags

Nu är det dags att återgå till arbetslivet. Efter åtta år som förtroendevald och heltidsarvoderad politiker och därefter dryga fyra månader som helt sjukskriven, skall jag i morgon börja arbeta på halvtid. Det är i grunden samma jobb som jag ägnade mig åt 1999-2006. Fast ändå inte. Eller?

På sätt och vis att kliva tillbaks på samma ruta som jag befann mig på för 15 år sedan när jag började min anställning på den psykiatriska öppenvårdsmottagningen i Gävle. Fast då var jag landstingsanställd. Nu är jag anställd på Region Gävleborg. Men annan organisation, andra chefer och kollegor, andra rutiner – det är ju en sak. Det mest spännande är hur socionomens yrkesroll ser ut i dagens vuxenpsykiatri. Hur ser innehållet i jobbet ut?

Kommer jag att hitta tillbaks till den stolthet jag en gång kände över yrket som socionom och socialarbetare? Kommer jag att ha användning för allt jag lärde mig då, allt jag läste, och alla vidare- och fortutbildningar jag gått? Eller kommer jag att vara en novis som får början från början för att passa in i det som nu förväntas från arbetsgivaren?

Det är inte riktigt min stil att ångra val jag gjort, eller ens grunna på det. Men visst har jag ibland tänk tanken. Hur hade mitt liv sett ut om jag inte hade ställt upp på att bli kommunalråd? Var hade jag då befunnit mig i yrkeslivet och karriären?

Jag kommer att vara sjukskriven på halva tiden ett tag till. Jag behöver ännu rätt mycket tid och kraft till min rehabilitering. Att öva och träna min  kropp, styrka och balans. Och att inrätta livet som protestant. Trots allt har jag inte haft min protes mer än en månad. Och det hjälper inte på alla plan att bara var ivrig och envis. Vissa saker behöver tid också.  Varken läkare eller Försäkringskassa har visat något engagemang i den processen. Det är jag själv som väljer att nu bryta sjukskrivningen på 50 %. Av ren nyfikenhet? Fortsättningen får väl bli lite att testa och känna efter vad som funkar och när det är dags för nya steg.

Huvuddelen av min sommarsemester får jag i augusti. Och då skall jag vara rörlig nog för att ge mig ut och resa och kunna njuta av det. Det är ett mål på vägen.