Protestanten går igen - men varsamt

Åkte till Hudiksvall i onsdags. Med sjukresa, rullstol och ingipsad fot. Åkte hem med sjukresa och rullstol, men utan gips. Sår, ostit och eventuell fraktur är under läkning och hur som bedömer ortopedspecialisten att gips inte längre behövs och att jag så sakteliga kan börja belasta foten. Lite osäkert i början förstås. Foten känns stel och orörlig, liksom höfterna till att börja med. Även protesen kändes vinglig och velig de första stegen. Men redan har jag hittat tillbaka till tekniken jag som protestant behöver.

Muskelstyrkan kommer att ta tid att återfå i de delar av kroppen som varit overksamma under dessa veckor i rullstol. Men balans och fysiskt självförtroende som sitter i hjärnan går enklare än jag trott att hitta tillbaks till. Får god hjälp av min sjukgymnast. Och fördelen med att lära sig gå för andra gången inom några månader, är att jag trots allt har med mig erfarenheten av hur man lär sig.

Nu gäller det att hitta balansen. Att tillåta mig njuta av förmågan att resa på kroppen och stå och gå hemmavid. Men använda kryckor och inte belasta för mycket. Träna efter programmet för att stärka de små musklerna i foten och få igång cirkulation i vaden och foten. Men inte förivra mig. Uppföljande sjukvårdsbesök i morgon för att följa utvecklingen.  Kanske den sedan tidigare spaniensemestern i augusti ändå är möjlig? Behåller den bokade lägenheten och ser tiden an.

Ortopedspecialisten skrev sjukintyg till mitten av augusti och Försäkringskassan har beviljat sjukersättning via SMS. Men jag ägnar rätt mycket tankekraft åt att planera mitt återtåg till yrkeslivet och ställa mig frågor om vad jag vill och kan och hur jag ska hitta min plats. Att vara sjukskriven i hemmet är ingen höjdare. Det krävs mycket av mig för att inte bli socialt isolerad, för att hitta stimulans.

Lägenheten skulle förtjäna en storstädning, men den sortens fysiska ansträngningar får anstå ännu några dagar. Ägnar mig istället åt vilsamma, stillasittande aktiviteter. Just nu läser jag Susanna Alakoskis bok April i anhörigsverige, och sommarens ankoms gör att balkongen blir den självklara platsen för både läsning och skrivande.

En riktigt bra investering jag gjorde när jag köpte den bärbara datorn. Den får följa med mig till Spanien. OM jag åker till Spanien i augusti.

I väntan på

Nu har det passerat mer än ett halvår sedan min vänsterfot opererades bort. Och över en månad sedan den högra blev försedd med gips och beordrad till passivitet och avlastning. Det känns som det är mycket i väntan på just nu. I väntan på min tur i väntrummen. I väntan på sjukresa. I väntan på försäkringskassebeslut. I väntan på läkarbesked. Närmast är det nog besöket hos ortopedspecialist i Hudiksvall på onsdag och hans bedömning och tolkning av de senaste röntgenundersökningarna, som jag väntar på. I alla fall har jag hängt upp mig på det utlåtandet. Då borde jag få svar på vad som är galet i foten. Om gips och penicillin gett effekt och läkning. Därmed lite prognos för framtida funktion. Och framförallt väntar jag på ett besked om hur länge jag ska fortsätta med gipsbehandlingen och att vara beroende av rullstolen.

Det ÄR en bökig och rätt jobbig tillvaro. Rent praktisk. Att få hem mat, att tvätta, duscha och kasta sopor, att vara beroende av färdtjänst och sjukresor. Och dessa otaliga missar i stil med dagens bravur när jag petar ner en gräddfilsburk från kylskåpshyllan på grund av min begränsade räckvidd. Det tog en halvtimme att hjälpligt torka bort den vita geggan från kylskåpet, köksgolvet och rullstolen.

Men också mentalt, just för att jag börjat ta mig fram gående och börjat få förväntningar och förhoppningar. Kändes så nära målet med amputationen, att bli rörligare och aktivare och kunna resa och njuta av livet. Nu har jag tvingats skruva ner mina förväntningar igen.

Det är nog många som är i väntan på just nu. I väntan på semester. I väntan på sommaren. Min semester får också vänta eftersom jag är sjukskriven. Och när det gäller sommaren kan jag bara berätta att det är jag som beställt vädret. Sommaren får gärna komma, men först efter att jag blivit av med gipset och kan gå igen och använda min nya fina badprotes.

Oavsett vad det gäller är det där med att vara i väntan på ingen bra lösning. Om en bara är i väntan på.

Drömmar, ambitioner och mål är bra att ha för att hålla uppe motivationen. Men att bara stänga av och härda ut funkar inget bra i längden.  Under tiden man är i väntan på måste livet också levas och stunden nu få en betydelse. För mig handlar det om att tillvarata den tid jag får när jag inte kan jobba och inte flänga runt så mycket. Att ha tid att läsa, tänka och skriva är faktiskt en förmån.

Det allra viktigaste är mänskliga möten och social stimulans. Sådant som jag tidigare haft god tillgång till i vardagen utan att behöva anstränga mig. Det känns som jag då inte ens förstått hur viktigt det är.

Nu njuter jag och uppskattar ett restaurangbesök och trevlig samvaro med en kompis, en intressant skrivarträff eller en spännande konstvernissage dit jag kan ta mig med färdtjänst. Det går att göra viktiga saker som skänker livet mening, under tiden och fast man är i väntan på.