Jag och min kropp

En fördel med att ha många vårdkontakter är att chansen ökar att man träffar på dem som är speciellt engagerade och tar ansvar för att man får bästa möjliga hjälp från den hårt effektiviserade vården.

I dag har jag gjort en sådan ny positiv bekantskap. Efter dagens provtagning på min hälsocentral  har distriktsläkaren ringt mig vid två tillfällen, varav det senaste från tåget efter avslutad arbetsdag. Han har kollat och pratat med mig om mitt låga blodvärde och mina något stegrade levervärden, förmodligen till följd av värktabletterna. Och en sedan tidigare känslig lever som slogs ut av en häftig sulfabehandling som  sattes in mot mina svårläkta sårinfektioner.

Primärvårdsläkaren kommer nu att ringa ortopedmottagningens läkare  innan jag skall träffa honom på fredag. Så att han har de färska provresultaten och tar ställning till fortsatt medicinering och behandling och uppföljning. Det känns tryggt.

Enligt proven borde jag vara rätt trött. Men jag har ju en viss vana vid lågt blodvärde och börjar nu känna behovet av fysisk träning  av kroppen tränga sig på. Jag gör de övningar som jag fick av sjukgymnasten och som är anpassade för en enbent rullstolspatient. Mer stretcha och tänja muskler än att träna dem. 

Det är nu gåvan från  några vänner och medarbetare i Gävle stadshus kommer väl till  pass. Bland de trevliga presenter de gav mig fredagen innan operationen fanns nämnligen ett Work-out-band i gummi.

Man tog bort gipset som höll knäleden i utsträckt läge just innan utskrivning från sjukhuset. Det gör att jag nu kan träna på att sträcka ut och böja mitt vänstra knä också. Och jag börjar så sakteliga vänja mig. Det känns inte fullt så fånigt att sitta och vinka med en benstump som det gjorde de första dagarna.

Men hjärnan har inte fattat än och jag själv inte hunnit bli ett med min nya kropp. Förutom att jag, när jag har ont, har smärtor i den fotled, de tår eller den vad, som inte längre finns, är det gott om smålustiga upplevelser.

När jag ska klä på mig går autopiloten på och jag sträcker mig och böjer och trixar. Så kollar jag och inser att jag ju inte behöver kränga foten eller ett fullångt ben genom vänstra benet på trosorna och byxorna. Genast blev det dessutom lite enklare. Sak samma när jag ska vända rullstolen i hissen. Jag har upptäckt att jag automatiskt böjer  mitt knä som ligger i utsträckt läge. Därför att jag tror jag annars ska slå foten i hissväggen.

Och de första kvällarna jag kröp till sängs hemma ryckte jag till och förflyttade mig åt höger. Min reaktion berodde på att jag inte kände sängen med hälen och därför trodde att jag lagt mig med vänstra benet utanför sängkanten.

Än så länge har jag i alla fall inte försökt kliva upp och stå på den fot som inte finns...