En månad med en fot

I dag är det en månad sedan foten och underbenet togs bort. Jag har  med viss möda börjat vänja mig och leva utan min fot. Nätterna är det som är bökigast och jag sover halvtaskigt. Den allra första tiden efter amputationen, hade jag ont och stumpen kändes ömtålig och jag var rädd att stöta i den. Då la jag mig med utsträckt vänsterknä och låg stil på rygg hela natten.
I takt med att såret läkt och jag börjat fatta att stumpen tål beröring, har jag återgått till min gamla sovstil. Det vill säga jag ligger på mage, på sidan och på rygg. Jag snor mig och vrider och vänder under natten. Det kanske är i större grad än vanligt till och med. Typ orostankar och funderingar som gör sig påminda när hjärnans försvarsstrategier är satta ur spel. Eller så är det helt enkelt så att tidigare har jag klarat av mina nattliga rotationer utan att vakna och störas i min nattsömn. Nu vaknar jag istället varm och intrasslad och insnärjd i täcke och sängkläder. Och den där manövern att sträcka ut täcket med hjälp av fötterna funkar inte. Just på grund av att det saknas en fot.

Rekommenderas!

Om jag är alltför klarvaken för att somna om, har jag mobilen och "på-köpet-hörlurarna" till hands. Jädrans vad mycket bra ljudböcker jag hinner beta av! Just nu är det Susanna Alakoski som fångar mig i sin egen uppläsning av sin Håpas du trifs bra i fengelset.

 Det jag använder mina dagar och nätter till handlar inte bara om att vänja sig vid att inte ha en vänsterfot, inget ben att kliva på, inga tår att vifta med och ingen fot att sparka bort ett svettigt täcke med. Jag ska också vänja mig vid att jag fått en benstump som en del av min kropp. Och idag kunde jag ta ett viktigt steg. De sista stygnen togs bort i måndags och bandaget efter det skulle sitta tre dagar. I dag var det alltså premiär att få tvätta stumpen. Nu är det slut med inplastning och bök när jag ska duscha.

Berätta inte för någon, men jag tog faktiskt ett långt skönt bad. (Tog mig ur badkaret och upp i rullstolen efteråt utan att sla ihjäl mig också) Ärret är ganska fult och ojämt, men det var hur skönt som helst att få skrubba av den stump och den hud som nu varit bandagerad i en månads tid.

Om jag förstått saken rätt kommer stundande kompressionsbehandling att göra min stump lite jämnare och snyggare.

Och målbilden och min motivation är naturligtvis att kunna slippa rullstolen, få en konstgjord ersättning för fot och underben. Helt enkelt att bli en protestant.