Året som gick

Det var längesen jag skrev något på min blogg. Nyårshelg är väl en anledning så god som någon att blicka tillbaks och reflektera. Så nu när radio, teve och alla typer av media fylls av allehanda krönikor över året som gått, tar jag mig också samman och försöker mig på en sammanfattning av Protestantens 2015.

Ett skitår, har redan många döpt året till. Och det får jag instämma i med tanke på mänskligt lidande på vårt klot i form av krig och terror. Allt från skurkstater som terroriserar, förtrycker och dödar sitt eget folk, till extremistiska terrororganisationer och enskilda hatbrott. Här i vårt land är det brotten med rasistiska förtecken som går till historien. Knivattacken mot elever och personal på Kronans skola i Trollhättan, angrepp på tiggande EU-migranter och över 40 anlagda bränder på asylboenden eller tilltänkta sådana. Och så det politiska svaret på det mänskliga lidandet, flyktingströmmar och rasism. Det blev inte något som stärker och bygger på de mångas solidaritet och omtanke. Det blev murar, taggtråd, kontroller och en urholkning av asylrätten.

De politiska segrarna har skördats av rasister och brunskjortor runt om i Europa och här hemmavid av SD. Såväl i rikspolitiken som här i Gävle, där alliansen nu tagit över med stöd av stöddiga skadeglada Sverigedemokrater.

Häromdagen bläddrade jag fram den artikel som Arbetarbladetskrev i december 2014. Det blev alltså inget nyval till riksdagen. Och SD släppte fram de rödgröna i Gävle kommunfullmäktige (Och väntade ett år med att använda sin vågmästarställning). Då menade jag att jag inte visste hur mitt liv skulle se ut om ett halvår. Nu har det gått mer än ett år och framtiden är fortfarande lika oförsägbar och delar av mitt liv liksom står och stampar.

Mitt eget 2015 har innehållit mycket sjukdom, utredningar och vård. Förutom några veckor under april-maj, då jag var tillbaks på mitt gamla jobb som kurator i vuxenpsykiatri, har jag varit sjukskriven med ersättning från Försäkringskassan hela året.

Själva amputationen gick ju enligt plan, liksom protesutprovning och att lära sig gå och stå med protes. Och jobbmässigt var jag som sagt på väg tillbaks till mitt socionomyrke. Efter åtta till nio års frånvaro för politikens skull. Tanken var att jag skulle jobba under sommarperioden och ta tre semesterveckor i augusti. Men så kom försommarens svacka med sår på kvarvarande fotens stortå som ledde till penicillinbehandling, gips och att jag åter blev rullstolsberoende. Men så lärde jag mig gå för andra gången och reste till Spanien en veka md en praktisk badprotes i bagaget.

Såret var läkt och hoppet återvänt. Men i september när det var dags att bryta sjukskrivningen blev det nytt sår. Massa utredningar och undersökningar och jag fick ta fram den jättestora gamla  skiftnyckeln för att skruva ner mina förväntningar. Och på den vägen är det. I november gav en sårodling besked om att jag drabbats av MRSA (Meticillinresistenta gula stafylokocker). Nya restriktioner och sjukintyg och ny behandling med tuffare antibiotika. Min diabetes fick spel och massa höga blodsockervärden, allmänt nedsatt kondition med blodvärdet i knävecken  och jag har varit inlagd på infektionsavdelningen några dagar.

Har så sakteliga repat mig och kommit igång med träning efter det igen. Dessutom har jag lärt mig cykla med protesen, vilket är frihet för mig. Jag är rörligare och har lättare att ta mig ut. Som ett exempel cyklade jag hem härom  natten efter en trevlig nyårsfest hos vänner. Bara det!

Lite trist ändå att vara i väntan på och inte ha koll på nästa steg. Ger den nya antibiotikan effekt?  Behöver stortån opereras bort eller räcker det med steloperation av leden? Kanske någon mer undersökning som ska göras och läkare som behöver kommunicera med varandra. Sådant kan ta tid.

För mig blev alltså 2015 året då jag inte hade en enda semesterdag, utan mest var overksam och sjukskriven. Men trots det finns det roliga och spännande minnen från året också. Här är några bilder:

Vänsterdagarna i Malmö

 

Fuengirola

Första maj i Falun

Och här är några författare jag träffat eller lyssnat till 2015:

Jonas Hassen Khemiri, Anneli Jordahl, Anna Jörgensdotter och Jenny Wrangborg

  

Läsande och skrivande och tränande för att hålla kroppen i form är alltså något jag ägnat tid åt under 2015. Det hoppas jag kunna fortsätta med under 2016 också, men att jag dessutom ska jobba och ha semester och att det händer något nytt och spännande.

Och så önskar jag ett rött och solidariskt nytt år förstås. Och fred och jämlikhet. I nuläget finns mycket hinder i vägen, men 2016 kan bli det år alla gick samman, spottade i nävarna och började det jobbet.

Sixten

I dag år det min lillebrors födelsedag. Sixten föddes den 6/9 1966. Han skulle alltså ha fyllt 49 år idag om han levt. Men hans levnadsbana avslutades en kväll i börja på juli 2008. Det var då han valde att lägga sig på spåret en bit in i tunneln vid Slussen och låta saltsjöpendeln krossa kroppen.

Jag fick beskedet först på eftermiddagen följande dag. Jag var orolig för Sixten eftersom vi hade avtalat om att höras, men jag inte lyckades nå honom på mobilen. Jag var själv inlagd på infektionsavdelningen på grund av en sårinfektion i foten som däckat mig och krävde intravenös antibiotikabehandling. Jag hade läst in meddelanden på Sixtens mobilsvarare och såg själv till att ha mobilen laddad och vara tillgänglig.

Det var en personal på avdelningen som kom ut på terrassen, dit jag tagit mig med droppställning och rullstol, för att få lite luft och sol. När hon sa att hon hade något tråkigt att berätta, förstod jag genast att det hade med Sixten att göra. Hon berättade bara att han inte längre levde och gav mig ett telefonnummer till en polis dit jag fick ringa för att få besked om vad som hänt.

Klart det var en chock för mig. Och som alltid när någon som står en när rycks bort har jag sörjt lillbrorsan och saknat. Men därutöver lämnades jag kvar med alla dessa frågor som jag tror de flesta som varit med om att en närstående tagit sitt liv, kan känna igen.

Han lämnade inget meddelande eller brev efter sig. Hur många gånger har jag inte frågat mig varför han inte bett mig om hjälp. Varför hade jag inte förstått? Eller hade jag anat men ändå inte kunnat hjälpa? Och hade han bestämt sig redan sista gången vi talades vid på telefon. Eller var det något som hände sen som fick honom att ta steget. Han lät ju så glad och fylld av framtidsplaner då. Praktiken som skulle övergå i anställning. Den relativt nye pojkvännen. Men han hade dragit på sig skulder och var redan när vi pratades vid vräkningshotad.

Och där fanns hans historia med suicidförsök i ungdomen, depressiva perioder och ett tilltagande drickande de senaste åren. I efterhand fick jag tala med en sköterska vid psykiatrimottagningen i Falun, som haft samtalskontakt med Sixten. Den kontakten avslutades några månader innan hans suicid. De var båda ense om att han inte längre hade behov av kontakten.

I övrigt har jag inte för egen del bearbetat det inträffade på djupet. Under min sjukskrivningstid har jag haft tid att tänka en hel del. Och många tankar har handlat om min älskade bror som inte längre finns. Vid något tillfälle när jag var begränsad i rörligheten och tyckte tillvaron var krånglig, kom jag på mig själv med att tänka, om Sixten levat skulle han säkert komma och besöka mig. Han hade kunnat hjälpa till med inköp och städning och allt annat praktiskt som var svårt att fixa. Och genast drabbades jag av skuld för mina egoistiska tankar- Att tänka att jag skulle ha nytta av honom för egen del.

Naturligtvis handlar min sorg och saknad om betydligt mer än så. Men det var också en del av vår syskonrelation. Den lite slarvig ansvarslöse lillbrorsan som kunde vara som uppslukad, för att annat upptog honom, för att han inte tänkte på att höra av sig bara eller för att han mådde dåligt(?)

Men så dök han upp. Glad, positiv och hjälpsam. Alltid fylld av idéer och planer.

Att vara sjukskriven i hemmet en längre period och delvis begränsad i min rörlighet, har varit en stor kontrast till tiden som kommunalråd när livet var fullt av sociala sammanhang, mejl och telefonförfrågningar, flängande och ont om tid på egen hand.

Jag har hunnit tänka, jag har läst och det är en förmån att få den tiden. När jag läste Alakoskis bok April i anhörigsverige, inspirerades jag att läsa om Lenner Axelssons bok Förluster- En bra grundläggande bok inför mitt återinträde i psykiatrikuratorsjobbet- Men också en vägledning i självreflektion. Där finns gott om igenkänning i min egen reaktion på Sixtens död och andra förluster och kriser jag varit med om i mitt liv.

Under min sjukskrivningstid har jag också kommit mig för att knyta kontakt med SPES – Riksförbundet för SuicidPrevention och Efterlevandes Stöd. Jag har tänk tanken förr. Många gånger och naturligtvis 08. Men det tog alltså sju år innan jag kom till skott.

1500 personer tar sitt liv varje år. Min lillebror fattas mig.

På resande fot

Det slår mig att den rubriken är mer sanningsenlig än någonsin. För första gången i livet reser jag nämligen inte på två fötter, utan på en fot. Men med en protes som ersättning för vänsterskonken. Och min snygga regnbågsbadprotes i resväskan. Och en krycka som stöd.

Det var redan i maj, när jag var så stursk att träningen gick så bra, att jag gick och rörde mig bra och att jag dessutom jobbade halvtid och hade gjort upp med min chef att jag skulle få augustisemester. Det var då jag började hoppas på att vara i form för en semesterresa i augusti. När jag gick in på mitt fackförbunds hemsida fann jag att en av Akademikerförbundets SSRs lägenheter i Fuengirola var ledig 15-22 augusti. Jag slog till på direkten. Lägenheten var stor nog för en eller två personer till, men det fanns ju gott om tid att söka ressällskap.

Det var strax efter som min högra fot slog bakut och jag tvingades till gips, avlastning och därmed rullstolsläge igen. Jag behöll bokningen trots att jag trodde det skulle bli ogörligt att komma iväg. Och nu är jag här. Som sjukskriven, med bök och hjälpmedel och på egen hand.

I vissa lägen skull det ha varit skönt att ha någon med sig. Men å andra siden skulle jag inte vara något vidare värst till ressällskap. Nu kan jag ta tillvaron i min egen takt. De första dagarna promenerade jag mycket i omgivningarna och längs den vackra strandpromenaden. Fiffigt med Fuengirola är att det längs strandpromenaden och efter alla större trottoarer finns ett stort antal bänkar perfekta både för protestanter från Sverige och för spanska pensionärer att sitta och vila på i värmen och kolla in folklivet.

Jag har ryggsäck och vattenflaska med på kryckpromenaden. De Spanska damerna har liten handväska och allt som oftast en solfjäder. Jag trodde faktiskt solfjädrar numer mest var turistsouvenirer eller bara del av flamencoföreställningar. Men icke- Här finns gott om skickligt solfjäderflåktande kvinnor på restauranger, gående till konsum eller sittande på bänkar. Männen använder inga handredskap för att fläkta sig ens när termometern stiger över 35 grader. De dricker massa öl och kör bil med luftkonditioneringen på max istället.

Tänkte mig att denna resa skulle ge gott om gåträning och rehabilitering. Men efter de första positiva dagarna åkte jag på kräksjukan. Pinsamt. Vilken amatör jag blivit. Det var minst 20 år sen senast jag fick någon sorts turistsjuka. Ett och ett halvt dygn i horisontalläge, med närhet till toaletten, förtärande yoghurt och vatten som lika raskt kom upp igen. Och täta blodsocker kontroller.

Nu har jag så sakteliga repat mig från pärsen, men känner mig fortfarande lite matt i kroppen. Ska ta det lite lugnt resten av veckan och avstår faktiskt från den planerade tågresan in till storstadsmyllret i Malaga. Den stad jag befinner mig i får vara gott nog. Här finns sol och värme. Och min badprotes har varit till stor nytta i bostadsrättsföreningens pol och i duschen. Men havsbaden hoppar jag denna gång. Även om det är näratill stranden är det för långt att promenera i badprotesen, och att byta protes på den finkorniga stranden känns som en onödig risk. Små fina sandkorn i proteshylsa eller linern är nog inge bra. Men havet är vackert att titta på i alla fall. Och solen strålar klart och nätterna är varma. Lägenheten är försedd med en väl tilltagen luftkonditionering. (Dock lite kommunikationsproblem, eftersom fjärrkontrollen är spansktalande.

Natten mot söndag återvänder jag till Gävle om allt går enligt plan. Måste erkänna att sista sträckan med tåg från Arlanda är största orosmomentet.

Tanketid

Det är semestertider för många nu. Alla hårt arbetande människor som äntligen har ledighet och fri tid för familj, för resande, för husrenoverande, för hobbyodlande eller för att bara koppla av. Facebook är fyllt av bilder från världens alla hörn. Och som ett svar på den svenska väderleken har utlandsresenärerna en närmast skadeglad ton när de lägger upp sina sol- och badbilder och anger temperaturen.

För egen del infinner sig ingen semesterkänsla. Med rätta, eftersom jag inte har semester utan är sjukskriven. Dock har jag fått lite sommarlov från sjukvården och har inga planerade läkarkontakter eller vårdbesök förrän i början av augusti.

Rent kroppsligt har jag återhämtat mig enligt konstens alla regler efter veckorna med rullstolsläge och inaktivitet, som jag ägnade första delen av sommaren åt. Jag kan ta mig fram och ta mig ut enbart stödd av en krycka nu. Foten ser läkt och fin ut och funkar ungefär som en fot ska. Faktiskt, när jag nu blivit gående och stående igen, är det protesbenet som blivit protestbenet. När jag gått längre sträckor har jag fått ont och blivit öm i stumpen. Den behöver helt enkelt en ny period för att vänja sig vid tryck och belastning. Men det blir bättre dag för dag.

Det går lite i vågor, hur mycket jag tar mig för och hur jag använder tiden som sjukskriven. Ibland känner jag mig aktiv och alert, men jag har också perioder då tiden bara går och jag känner mig seg och overksam. Har i alla fall läst färdigt Susanna Alakoskis senaste bok och fått en del egna tankar utifrån den. Inspirerad av Alakoskis personliga text har jag också börjat läsa om en bok hon citerar flitigt. Förluster av Barbro LennéerAxelson, är en klok och viktig bok. Mycket matnyttigt för alla oss som jobbar med människor, men också en hjälp att förstå sitt eget liv och vad det gör med en.

  

I natt vaknade jag kl 00.53

Jag satt och tittade ut på mörkret

och på skönheten i stadens lyktor

Gryningen var alltför avlägsen

för att inväntas

De ljusa nätternas tid är förbi

 

Med kroppens tyngd mot madrassen

gled jag strax in i sömnen igen

Jag drömde om en människa

som mött min blick

och berört mig

 

Också livet har årstider

Det gäller att lära sig att njuta av växlingarna

och att se skönheten i dess nyanser

och skiftande tillgång på ljus

Protestanten går igen - men varsamt

Åkte till Hudiksvall i onsdags. Med sjukresa, rullstol och ingipsad fot. Åkte hem med sjukresa och rullstol, men utan gips. Sår, ostit och eventuell fraktur är under läkning och hur som bedömer ortopedspecialisten att gips inte längre behövs och att jag så sakteliga kan börja belasta foten. Lite osäkert i början förstås. Foten känns stel och orörlig, liksom höfterna till att börja med. Även protesen kändes vinglig och velig de första stegen. Men redan har jag hittat tillbaka till tekniken jag som protestant behöver.

Muskelstyrkan kommer att ta tid att återfå i de delar av kroppen som varit overksamma under dessa veckor i rullstol. Men balans och fysiskt självförtroende som sitter i hjärnan går enklare än jag trott att hitta tillbaks till. Får god hjälp av min sjukgymnast. Och fördelen med att lära sig gå för andra gången inom några månader, är att jag trots allt har med mig erfarenheten av hur man lär sig.

Nu gäller det att hitta balansen. Att tillåta mig njuta av förmågan att resa på kroppen och stå och gå hemmavid. Men använda kryckor och inte belasta för mycket. Träna efter programmet för att stärka de små musklerna i foten och få igång cirkulation i vaden och foten. Men inte förivra mig. Uppföljande sjukvårdsbesök i morgon för att följa utvecklingen.  Kanske den sedan tidigare spaniensemestern i augusti ändå är möjlig? Behåller den bokade lägenheten och ser tiden an.

Ortopedspecialisten skrev sjukintyg till mitten av augusti och Försäkringskassan har beviljat sjukersättning via SMS. Men jag ägnar rätt mycket tankekraft åt att planera mitt återtåg till yrkeslivet och ställa mig frågor om vad jag vill och kan och hur jag ska hitta min plats. Att vara sjukskriven i hemmet är ingen höjdare. Det krävs mycket av mig för att inte bli socialt isolerad, för att hitta stimulans.

Lägenheten skulle förtjäna en storstädning, men den sortens fysiska ansträngningar får anstå ännu några dagar. Ägnar mig istället åt vilsamma, stillasittande aktiviteter. Just nu läser jag Susanna Alakoskis bok April i anhörigsverige, och sommarens ankoms gör att balkongen blir den självklara platsen för både läsning och skrivande.

En riktigt bra investering jag gjorde när jag köpte den bärbara datorn. Den får följa med mig till Spanien. OM jag åker till Spanien i augusti.

I väntan på

Nu har det passerat mer än ett halvår sedan min vänsterfot opererades bort. Och över en månad sedan den högra blev försedd med gips och beordrad till passivitet och avlastning. Det känns som det är mycket i väntan på just nu. I väntan på min tur i väntrummen. I väntan på sjukresa. I väntan på försäkringskassebeslut. I väntan på läkarbesked. Närmast är det nog besöket hos ortopedspecialist i Hudiksvall på onsdag och hans bedömning och tolkning av de senaste röntgenundersökningarna, som jag väntar på. I alla fall har jag hängt upp mig på det utlåtandet. Då borde jag få svar på vad som är galet i foten. Om gips och penicillin gett effekt och läkning. Därmed lite prognos för framtida funktion. Och framförallt väntar jag på ett besked om hur länge jag ska fortsätta med gipsbehandlingen och att vara beroende av rullstolen.

Det ÄR en bökig och rätt jobbig tillvaro. Rent praktisk. Att få hem mat, att tvätta, duscha och kasta sopor, att vara beroende av färdtjänst och sjukresor. Och dessa otaliga missar i stil med dagens bravur när jag petar ner en gräddfilsburk från kylskåpshyllan på grund av min begränsade räckvidd. Det tog en halvtimme att hjälpligt torka bort den vita geggan från kylskåpet, köksgolvet och rullstolen.

Men också mentalt, just för att jag börjat ta mig fram gående och börjat få förväntningar och förhoppningar. Kändes så nära målet med amputationen, att bli rörligare och aktivare och kunna resa och njuta av livet. Nu har jag tvingats skruva ner mina förväntningar igen.

Det är nog många som är i väntan på just nu. I väntan på semester. I väntan på sommaren. Min semester får också vänta eftersom jag är sjukskriven. Och när det gäller sommaren kan jag bara berätta att det är jag som beställt vädret. Sommaren får gärna komma, men först efter att jag blivit av med gipset och kan gå igen och använda min nya fina badprotes.

Oavsett vad det gäller är det där med att vara i väntan på ingen bra lösning. Om en bara är i väntan på.

Drömmar, ambitioner och mål är bra att ha för att hålla uppe motivationen. Men att bara stänga av och härda ut funkar inget bra i längden.  Under tiden man är i väntan på måste livet också levas och stunden nu få en betydelse. För mig handlar det om att tillvarata den tid jag får när jag inte kan jobba och inte flänga runt så mycket. Att ha tid att läsa, tänka och skriva är faktiskt en förmån.

Det allra viktigaste är mänskliga möten och social stimulans. Sådant som jag tidigare haft god tillgång till i vardagen utan att behöva anstränga mig. Det känns som jag då inte ens förstått hur viktigt det är.

Nu njuter jag och uppskattar ett restaurangbesök och trevlig samvaro med en kompis, en intressant skrivarträff eller en spännande konstvernissage dit jag kan ta mig med färdtjänst. Det går att göra viktiga saker som skänker livet mening, under tiden och fast man är i väntan på.

Tankar på mors dag

Den sista söndagen i maj är för många en dag man på olika sätt tillbringar i den närmaste familjekretsen. För mig är mors dag ingen dag som kräver något speciellt av mig. Jag tillbringar dagen för mig själv i min lägenhet. Byiga vindar och mörka molnbankar ger mig ursäkt att avstå från utevistelser. Och okej, mitt beroende av rullstolen inverkar också hämmande på äventyrslusta och inspiration för sådant som kräver förflyttning.

Att jag själv inte är mor betyder inte att jag i något sorts surt-sa-räven-anda vägrar befatta mig med dagens tema. Klart att tankarna går till min egen mamma och funderingar hur jag skulle ha uppmärksammat henne om hon ännu levat. Det har nu passerat tio år sedan hon dog. Men hon finns fortfarande högst närvarande i mina tankar och drömmar.

I år uppnår jag också samma ålder som min mamma var i när pappa dog. Mamma var 53 år när hon blev änka efter trettio års äktenskap. Hon levde sen ensam resten av sitt liv. Hennes hela liv har varit fyllt av hårt arbete och plikter. Även när ledgångsreumatismen tärde på hennes kropp och värkte sönder lederna. Men hon fick aldrig någon belöning för sitt slit. Eller unnade sig inte?

Som hustru till en småbrukare och mjölkbonde, var det mamma som, förutom att sköta hushållet och oss barn, gjorde det mesta av vardagsarbetet på gården. Helt oavlönat. Pappa drygade ut familjens inkomster genom att jobba som skogsarbetare eller på sågverket under vinterhalvåret.

En tid efter pappas död skänkte mamma bort sin arvedel av gården till min äldre bror. Hon levde sen som hyresgäst hos honom och levde under knappa omständigheter som fattigpensionär.

Så olika liv vi levt, jag och min mamma. Jag född på sextiotalet och hon på trettiotalet.