Tankar på mors dag

Den sista söndagen i maj är för många en dag man på olika sätt tillbringar i den närmaste familjekretsen. För mig är mors dag ingen dag som kräver något speciellt av mig. Jag tillbringar dagen för mig själv i min lägenhet. Byiga vindar och mörka molnbankar ger mig ursäkt att avstå från utevistelser. Och okej, mitt beroende av rullstolen inverkar också hämmande på äventyrslusta och inspiration för sådant som kräver förflyttning.

Att jag själv inte är mor betyder inte att jag i något sorts surt-sa-räven-anda vägrar befatta mig med dagens tema. Klart att tankarna går till min egen mamma och funderingar hur jag skulle ha uppmärksammat henne om hon ännu levat. Det har nu passerat tio år sedan hon dog. Men hon finns fortfarande högst närvarande i mina tankar och drömmar.

I år uppnår jag också samma ålder som min mamma var i när pappa dog. Mamma var 53 år när hon blev änka efter trettio års äktenskap. Hon levde sen ensam resten av sitt liv. Hennes hela liv har varit fyllt av hårt arbete och plikter. Även när ledgångsreumatismen tärde på hennes kropp och värkte sönder lederna. Men hon fick aldrig någon belöning för sitt slit. Eller unnade sig inte?

Som hustru till en småbrukare och mjölkbonde, var det mamma som, förutom att sköta hushållet och oss barn, gjorde det mesta av vardagsarbetet på gården. Helt oavlönat. Pappa drygade ut familjens inkomster genom att jobba som skogsarbetare eller på sågverket under vinterhalvåret.

En tid efter pappas död skänkte mamma bort sin arvedel av gården till min äldre bror. Hon levde sen som hyresgäst hos honom och levde under knappa omständigheter som fattigpensionär.

Så olika liv vi levt, jag och min mamma. Jag född på sextiotalet och hon på trettiotalet.