Lite närmare nästa steg

I dag har jag varit på preoperationsundersökning inför amputationen den 15 december  Och får godkänt så här långt. Alltså har jag tjugo dagar kvar med två fötter. Alltså tjugo dagar kvar tills ett av mina problem kommer att opereras bort. Allt som känns som problem och krångel här i livet går inte att operera bort. Det mesta får man nog lära sig att leva med och hantera.

Men en fot som är klumpig och sne och vind och som blir sårig och infekterad så snart jag försöker använda den till det som en fot är tänkt att användas till. Typ att gå och stå på. En sån fot kan gott ersättas med protes.

Efter allt klagande och klankande. Efter att ha anklagat foten för att vara lika värdelös som en dildo i marsipan. Och alla svordomar jag öst över vänstra foten, har jag nu blivit lite kompensatorisk. Jag har börjat klappa om fossingen och berättat för den hur tacksam jag är, för att den faktiskt burit mig i dryga femtio år. Jag påminner om allt roligt vi upplevt tillsammans och alla äventyr den tagit mig ut på.

I samma vevar som jag börjar mitt liv utan vänsterfot skall jag ju också börja mitt liv utan politik. Eller i varje fall utan att vara politiker på heltid. Fast det var inte mitt eget beslut. Det hade, kan nu avslöjats, funnits stunder när jag var nära att ge upp och hoppa av kommunalrådsuppdraget. Men när jag väl bestämt mig för att inte göra det, bestämde jag mig också för att kandidera i årets kommunval för att jag ansåg mig ha mer att ge.

Jag ville verkligen. Jag ville ge järnet i valrörelsen, en sista gång. Som kommunalråd och nybliven ersättare i Vänsterpartiets partistyrelse. Jag trodde också på en valseger och såg fram emot att under en tid få vara med och styra i en kommun, utan att förutsättningarna grusades av en Alliansregering som sänkte skatten hellre än att satsa på välfärd. Sen kunde jag dra mig tillbaks, nöjd med mitt värv. Så blev det inte. Partiföreningen trodde inte på mig och jag blev förloraren i maktkampen.

Under årsmötet och en bit fram i maj, gick jag fortfarande gipsad, med vissa förhoppningar att den här gången kanske det funkar. Då tröstade jag mig efter mitt nederlag, med tankar om att flytta från stan och möjligheterna att söka nya spännande jobb och börja om. Men hälsan bar inte. Först drabbades jag av balansnervproblem orsakat av virus. Och några veckor efter att jag klivit ur gipset och börjat gå med nya handgjorda skor, kom bakslaget med nytt sår och begynnande infektioner i foten.

Efter en sommar med massa sjukvård, såromläggningar och penicillinknaprande blev alltså beslutet klart i början av september. Att flytta eller söka helt nya jobb är inte längre aktuellt. Istället är nu läget det att jag efter drygt åtta års tjänstledighet kommer att återvända till lanstinget sjukskriven och mitt under en längre rehabilitering. Nu tar jag en sak i taget. När jag väl är opererad, läkt och har lärt mig gå, då ska jag fundera över vad jag vill med yrkeslivet.

Beslutet

Det var den 1 september det blev bestämt. Jag var laddad och rätt nervös inför läkarbesöket på Hudiksvalls sjukhus. Hade stått på väntelista ett tag och var själv trött och less på att återigen hamna i vakuum i väntan på. Undrade hur länge det skulle dröja. Andra vårdgivare avvaktade och ville lämna över till "experten" d v s den kirurg som senast opererat min fot.

Men så blev jag då uppringd och fick en återbudstid med några få dagars varsel. Reste från valsugan i Gävle mot Hudiksvall med X-tåget och en bunt flygblad att sprida Vänsterpartiets politik med där jag drog fram. Tåget var lite försenat och jag knatade på rätt bra genom Hudiks backiga gator och hamnade i det välfyllda och välbekanta väntrummet på sjukhusets ortopedmottagningen. Förutom en öerhört seg pekskärm på registreringsdatorn - som en grabb i tioårsåldern till sist hjälpte mig med - gick det raskt att bli inkallad till undersökningsrummet.

Den trevlige läkaren som hejar som en gammal bekant, fast han måste ha träffat många hundra patienter sen vi senast sågs.

Journaler, röntgenplåtar, resuméer som jag själv knappt har koll på efter alla dessa turer. Och år av olika behandlingar och bakslag.

Sen - nästa steg- ny operation? Efter expertkonsultation och väntetider, sen sex månaders rehab innan resultatet kan utvärderas. 

Raskt uppbådade jag all min beslutsamhet.
Så blev det bestämt. Jag remitterades till amputation och blev uppsatt på väntelista.

Lite synd om Dr Eriksson som gjort sitt bästa och bedömt och opererat och så gärna ville fixa min fot. Men det är mitt liv det handlar om och jag måste ta tjuren vid hornet och satsa på ett bättre liv. Utan fot och utan politik. Men med fortsatt kamp och en bra protes att gå på för att söka nya vägar och engagemang.

Den tavlan...

Det var för flera år sen jag köpte protestanten. Jag kan inte komma ihåg exakt när, men jag bodde på Valbogatan så det var alltså minst fyra år sen.

Jag hade sett Bengt Anefalls litografiutställning på Galleri Elexir. Hans serie tanter fascinerade och roade mig mycket och jag övervägde att teckna mig för en av tavlorna. Men vek av och ångrad mig bittert när jag sen inte hann tillbaks innan utställningen var avslutad .

Därför tog jag kontakt med konsnären direkt. Han var vid den tiden anställd som arkitekt vid Gävle kommuns bostadsföretag Gavlegårdarna. Han kom upp med skönheten direkt till mitt kontor i Stadshuset där jag som kommunalråd höll till på dagtid. Jag såg sen till att få tavlan inramad med en smal svart träram.

De övriga tanterna i litografiserien var kontanten och bastanten, vad jag minns. Men det var just protestanten som var mitt självklara val. Att protestera  har alltid varit en förhållningssätt i mitt liv. En rättighet och en skyldighet, när jag ser orättfärdigheter som jag vill att fler ska uppmärksamma. När jag vill se förändring av något slag.

Redan på den tiden hade jag också återkommande fotproblem och kände mig klumpig, halt och lytt. Det handlade  om återkommande infektioner, penicillin, gips eller ortopediska skor och haltande gång. Allt till följd av min mångåriga diabetes och en lätt ovilja att ge upp och bara sätta mig ner.

Den glada damen med röd protes, sin svajande röda hatt och en rätt uppkäftig attityd blev därför en sinnebild för hur jag ville förhålla mig till kroppens lyten och begränsningar. Att jag och andra kvinnor inte ska gömma oss utan kliva fram och finnas. Precis som vi är och trots skavanker och oskönheter.

Att jag själv en dag skulle bli en tant med protes tror jag inte fanns i min tankevärld vid den tiden jag inhandlade Anefalls tavla.  Men nu är jag snart där. Remissen skrevs i början av september. Och efter lite väntan har jag nu fått tid utsatt den 15 december för min underbens amputation.