Den tavlan...

Det var för flera år sen jag köpte protestanten. Jag kan inte komma ihåg exakt när, men jag bodde på Valbogatan så det var alltså minst fyra år sen.

Jag hade sett Bengt Anefalls litografiutställning på Galleri Elexir. Hans serie tanter fascinerade och roade mig mycket och jag övervägde att teckna mig för en av tavlorna. Men vek av och ångrad mig bittert när jag sen inte hann tillbaks innan utställningen var avslutad .

Därför tog jag kontakt med konsnären direkt. Han var vid den tiden anställd som arkitekt vid Gävle kommuns bostadsföretag Gavlegårdarna. Han kom upp med skönheten direkt till mitt kontor i Stadshuset där jag som kommunalråd höll till på dagtid. Jag såg sen till att få tavlan inramad med en smal svart träram.

De övriga tanterna i litografiserien var kontanten och bastanten, vad jag minns. Men det var just protestanten som var mitt självklara val. Att protestera  har alltid varit en förhållningssätt i mitt liv. En rättighet och en skyldighet, när jag ser orättfärdigheter som jag vill att fler ska uppmärksamma. När jag vill se förändring av något slag.

Redan på den tiden hade jag också återkommande fotproblem och kände mig klumpig, halt och lytt. Det handlade  om återkommande infektioner, penicillin, gips eller ortopediska skor och haltande gång. Allt till följd av min mångåriga diabetes och en lätt ovilja att ge upp och bara sätta mig ner.

Den glada damen med röd protes, sin svajande röda hatt och en rätt uppkäftig attityd blev därför en sinnebild för hur jag ville förhålla mig till kroppens lyten och begränsningar. Att jag och andra kvinnor inte ska gömma oss utan kliva fram och finnas. Precis som vi är och trots skavanker och oskönheter.

Att jag själv en dag skulle bli en tant med protes tror jag inte fanns i min tankevärld vid den tiden jag inhandlade Anefalls tavla.  Men nu är jag snart där. Remissen skrevs i början av september. Och efter lite väntan har jag nu fått tid utsatt den 15 december för min underbens amputation.