Lite närmare nästa steg

I dag har jag varit på preoperationsundersökning inför amputationen den 15 december  Och får godkänt så här långt. Alltså har jag tjugo dagar kvar med två fötter. Alltså tjugo dagar kvar tills ett av mina problem kommer att opereras bort. Allt som känns som problem och krångel här i livet går inte att operera bort. Det mesta får man nog lära sig att leva med och hantera.

Men en fot som är klumpig och sne och vind och som blir sårig och infekterad så snart jag försöker använda den till det som en fot är tänkt att användas till. Typ att gå och stå på. En sån fot kan gott ersättas med protes.

Efter allt klagande och klankande. Efter att ha anklagat foten för att vara lika värdelös som en dildo i marsipan. Och alla svordomar jag öst över vänstra foten, har jag nu blivit lite kompensatorisk. Jag har börjat klappa om fossingen och berättat för den hur tacksam jag är, för att den faktiskt burit mig i dryga femtio år. Jag påminner om allt roligt vi upplevt tillsammans och alla äventyr den tagit mig ut på.

I samma vevar som jag börjar mitt liv utan vänsterfot skall jag ju också börja mitt liv utan politik. Eller i varje fall utan att vara politiker på heltid. Fast det var inte mitt eget beslut. Det hade, kan nu avslöjats, funnits stunder när jag var nära att ge upp och hoppa av kommunalrådsuppdraget. Men när jag väl bestämt mig för att inte göra det, bestämde jag mig också för att kandidera i årets kommunval för att jag ansåg mig ha mer att ge.

Jag ville verkligen. Jag ville ge järnet i valrörelsen, en sista gång. Som kommunalråd och nybliven ersättare i Vänsterpartiets partistyrelse. Jag trodde också på en valseger och såg fram emot att under en tid få vara med och styra i en kommun, utan att förutsättningarna grusades av en Alliansregering som sänkte skatten hellre än att satsa på välfärd. Sen kunde jag dra mig tillbaks, nöjd med mitt värv. Så blev det inte. Partiföreningen trodde inte på mig och jag blev förloraren i maktkampen.

Under årsmötet och en bit fram i maj, gick jag fortfarande gipsad, med vissa förhoppningar att den här gången kanske det funkar. Då tröstade jag mig efter mitt nederlag, med tankar om att flytta från stan och möjligheterna att söka nya spännande jobb och börja om. Men hälsan bar inte. Först drabbades jag av balansnervproblem orsakat av virus. Och några veckor efter att jag klivit ur gipset och börjat gå med nya handgjorda skor, kom bakslaget med nytt sår och begynnande infektioner i foten.

Efter en sommar med massa sjukvård, såromläggningar och penicillinknaprande blev alltså beslutet klart i början av september. Att flytta eller söka helt nya jobb är inte längre aktuellt. Istället är nu läget det att jag efter drygt åtta års tjänstledighet kommer att återvända till lanstinget sjukskriven och mitt under en längre rehabilitering. Nu tar jag en sak i taget. När jag väl är opererad, läkt och har lärt mig gå, då ska jag fundera över vad jag vill med yrkeslivet.