Beslutet

Det var den 1 september det blev bestämt. Jag var laddad och rätt nervös inför läkarbesöket på Hudiksvalls sjukhus. Hade stått på väntelista ett tag och var själv trött och less på att återigen hamna i vakuum i väntan på. Undrade hur länge det skulle dröja. Andra vårdgivare avvaktade och ville lämna över till "experten" d v s den kirurg som senast opererat min fot.

Men så blev jag då uppringd och fick en återbudstid med några få dagars varsel. Reste från valsugan i Gävle mot Hudiksvall med X-tåget och en bunt flygblad att sprida Vänsterpartiets politik med där jag drog fram. Tåget var lite försenat och jag knatade på rätt bra genom Hudiks backiga gator och hamnade i det välfyllda och välbekanta väntrummet på sjukhusets ortopedmottagningen. Förutom en öerhört seg pekskärm på registreringsdatorn - som en grabb i tioårsåldern till sist hjälpte mig med - gick det raskt att bli inkallad till undersökningsrummet.

Den trevlige läkaren som hejar som en gammal bekant, fast han måste ha träffat många hundra patienter sen vi senast sågs.

Journaler, röntgenplåtar, resuméer som jag själv knappt har koll på efter alla dessa turer. Och år av olika behandlingar och bakslag.

Sen - nästa steg- ny operation? Efter expertkonsultation och väntetider, sen sex månaders rehab innan resultatet kan utvärderas. 

Raskt uppbådade jag all min beslutsamhet.
Så blev det bestämt. Jag remitterades till amputation och blev uppsatt på väntelista.

Lite synd om Dr Eriksson som gjort sitt bästa och bedömt och opererat och så gärna ville fixa min fot. Men det är mitt liv det handlar om och jag måste ta tjuren vid hornet och satsa på ett bättre liv. Utan fot och utan politik. Men med fortsatt kamp och en bra protes att gå på för att söka nya vägar och engagemang.