Tankar på mors dag

Den sista söndagen i maj är för många en dag man på olika sätt tillbringar i den närmaste familjekretsen. För mig är mors dag ingen dag som kräver något speciellt av mig. Jag tillbringar dagen för mig själv i min lägenhet. Byiga vindar och mörka molnbankar ger mig ursäkt att avstå från utevistelser. Och okej, mitt beroende av rullstolen inverkar också hämmande på äventyrslusta och inspiration för sådant som kräver förflyttning.

Att jag själv inte är mor betyder inte att jag i något sorts surt-sa-räven-anda vägrar befatta mig med dagens tema. Klart att tankarna går till min egen mamma och funderingar hur jag skulle ha uppmärksammat henne om hon ännu levat. Det har nu passerat tio år sedan hon dog. Men hon finns fortfarande högst närvarande i mina tankar och drömmar.

I år uppnår jag också samma ålder som min mamma var i när pappa dog. Mamma var 53 år när hon blev änka efter trettio års äktenskap. Hon levde sen ensam resten av sitt liv. Hennes hela liv har varit fyllt av hårt arbete och plikter. Även när ledgångsreumatismen tärde på hennes kropp och värkte sönder lederna. Men hon fick aldrig någon belöning för sitt slit. Eller unnade sig inte?

Som hustru till en småbrukare och mjölkbonde, var det mamma som, förutom att sköta hushållet och oss barn, gjorde det mesta av vardagsarbetet på gården. Helt oavlönat. Pappa drygade ut familjens inkomster genom att jobba som skogsarbetare eller på sågverket under vinterhalvåret.

En tid efter pappas död skänkte mamma bort sin arvedel av gården till min äldre bror. Hon levde sen som hyresgäst hos honom och levde under knappa omständigheter som fattigpensionär.

Så olika liv vi levt, jag och min mamma. Jag född på sextiotalet och hon på trettiotalet.

 

Svordomar och självömkan

Känner lite tvekan. Ska jag verkligen lägga ut min frustration till offentligt beskådande på bloggen? Men också smällarna och bakslagen är väl en del av min väg till livet som protestant.

Det var ju med förhoppningen att slippa infektioner, gipsbehandlingar och långa penicillinkurer som beslutet att amputera togs. Men nu, fem månader efter operationen sitter jag här med min protes på vänsterbenet och min högra, kvarvarande fot i högläge i ett rejält gipspaket. Med stränga order att den inte får belastas. I badrumsskåpet står en stor burk Herracillin med ordination på klisterlappen: 1 tablett 3 ggr dagligen under åtminstone tre månader.

Det var i tisdags efter att fler experter slagit sina huvuden ihop som det bestämdes att jag måste vara ingipsad. Alla tider på gåskolan inställda tills vidare. Och när jag med rullstol och sjukresa anlände till sjukhuset i går hade ordinationerna skärps ytterligare. Total avlastning av foten. Det innebär alltså att jag kommer att vara beroende av min rullstol under ett antal veckor framåt. Ny röntgen om ca en månad.

Protesens roll numer blir bara att kliva på när jag förflyttar mig från rullstolen till toasitsen eller att resa sig på för att nå saker längst upp i skåpet. Och att klara av morgonduschen är ett helt äventyr när jag måste ta mig över badkarskanten med en stump och en inplastad gipsfot som inte får belastas.

Jo, jag är gruvligt orolig för vad som hände och varför det blev så här. Infektion i skavsår är en sak. Men ostit och misstänkt fraktur!? Kommer det att läka med den behandling jag nu står under och när? Och vad kommer foten att klara av i framtiden? Sådana tankar snurrar runt. Den högra foten genomgick en omfattande operation 2008-2009 och har efter det inte gett några bekymmer alls i tillvaron. Den har fungerat som den ska under tiden som vänsterfoten stått för alla bekymmer.

Men mycket av min frustration handlar också om allt det som gick så bra och fyllde mig med livslust som nu smet undan mitt för ögonen. Att jag var så taggad och hoppfull och älskade att gå och stå och kunna göra allt jag inte kunnat under vintern. Att jag börjat ta mig ut och få mina sociala behov tillgodosedda.  Just när jag börjat våga hoppas att det här går bra. Nu har jag passerat det jobbigaste. Planer framåt och för sommaren växte fram i skallen och några mer konkreta inbokningar som nu kanske måste bokas bort. Nu får jag använda helgen till att fundera på om jag måste gå tillbaks till heltidssjukskrivning igen.

En liten sorglustig sak var att när jag kom hem från sjukhuset i går och letade efter nyckeln i jackfickan, hittade jag också cykelnyckeln där. De hade legat kvar sen i söndags då jag gjorde mina första lite osäkra försök att cykla. Och blev överlycklig när jag lyckades. Tänkte att jag nog bara behöver öva några gånger till att hitta balansen vid starten innan jag ger mig ut i livligare trafik

Storkonsument av vård

I går lyckades jag med konststycket att på en och samma eftermiddag ha ett tiotal vårdkontakter. En sjukgymnast, en fotterapeut, en medicinläkare, ett par röntgensjuksköterskor, fyra akutsjuksköterskor och en ortopedläkare. Dessa träffade jag rent fysiskt och därutöver konsulterades ytterligare ett par läkare.

Sjukgymnasten var på min vanliga inplanerade lektion på gåskolan. Alltså henne som jag träffar tre gånger i veckan. Lite nya utmanande övningar för balansens skull. Och jag köper faktiskt hennes berömmande ord om framstegen. Jag märker själv att jag går stadigare och stabilare och vågar lita på min kropps förmågor mer och mer för varje dag. Det lönar sig att träna flitigt och jag blir glad av att kunna pressa kroppen och vara fysiskt aktiv.

Efter det var jag inbokad på fotvården för att få min såriga tå ompysslad. Där dök också min diabetesläkare upp som hade fått kännedom om förra veckans akutbesök och penicillinbehandlingen. Hon konstaterade, trots att svullnad och rodnad försvunnit och såret verkar börja läka, att tio dagars kur är otillräckligt. Hon förlängde receptet på peicillin och skrev också en remiss till röntgen.

Lika bra att få det gjort tänkte jag och knatade iväg till röntgens drop-in mottagning där tån och högerfoten blev plåtade från flera vinklar. Men därifrån blev jag sen bestämt hänvisad till akutmottagningen, trots att jag försökte protestera och sa att min medicinläkare skulle höra av sig när hon fått röntgensvaret. Och väl inne på akuten behövde jag inte känna mig ensam. Väntrummet var besatt till sista stolen och de inskrivande sköterskorna redan inne på flera timmars övertid. När jag efter lång tids väntan blev inkallad på akutavdelningen var alla korridorer där fulla av sängar och patienter omgivna av oroliga anhöriga.

För mig blev det dock ett glatt återseende när jag togs emot av en sköterska som för flera år sedan skötte långa gipsbehandlingar på min vänstra fot. Hon är alltså en av alla dem som under årens lopp lagt engagemang och yrkesskicklighet på att försöka fixa den fot som, trots alla insatser, nu ersatts med protes.

Att jag skickades till akuten berodde på att röntgenläkaren bedömde att det fanns en misstänkt fraktur på stortån. Men jag har ju inte stött i eller skadat tån, så förmodlingen har infektionen hunnit angripa leden eller skelettet. AT-läkaren konstaterade dock att jag redan stod på rätt behandling kopplat till den sårodling som tagits och att svullnaden ju gått ner. Så när jag lämnade akuten runt halv åtta var ordinationen håll i, håll ut och räkna med att det tar sin tid att läka.

I dag har min underbare medicinläkare ringt mig. Hon höjde dosen av Heracillin ett snäpp och har kopplat in Infektionsläkare och Ortoped för uppföljning. Visst är det trist att vara så uppbokad och beroende av vården. Visst är det trist att behöva knapra penicillin igen.  Men skam den som ger sig. Denna kris borde reda sig vad det lider. Och jag får ju gå och stå och fortsätta att träna under tiden.

Bra att vården finns när det krisar. Men så bedrövligt att den är så överbelastad. Och var det verkligen nödvändigt att jag med alla mina specialistsjukvårdskontakter, måste gå via akuten?

Evigt tacksam är jag att såna som Elin, Katarina och Siv finns och håller vården flytande och ger allt för patienter och vårdkvalitet. Men ett är säkert. Akutmottagningen i Gävle måste byggas om och byggas till snabbast kvickt. För patienternas skull och för att vårdens änglar och slitvargar ska orka jobba kvar i längden.