Svordomar och självömkan

Känner lite tvekan. Ska jag verkligen lägga ut min frustration till offentligt beskådande på bloggen? Men också smällarna och bakslagen är väl en del av min väg till livet som protestant.

Det var ju med förhoppningen att slippa infektioner, gipsbehandlingar och långa penicillinkurer som beslutet att amputera togs. Men nu, fem månader efter operationen sitter jag här med min protes på vänsterbenet och min högra, kvarvarande fot i högläge i ett rejält gipspaket. Med stränga order att den inte får belastas. I badrumsskåpet står en stor burk Herracillin med ordination på klisterlappen: 1 tablett 3 ggr dagligen under åtminstone tre månader.

Det var i tisdags efter att fler experter slagit sina huvuden ihop som det bestämdes att jag måste vara ingipsad. Alla tider på gåskolan inställda tills vidare. Och när jag med rullstol och sjukresa anlände till sjukhuset i går hade ordinationerna skärps ytterligare. Total avlastning av foten. Det innebär alltså att jag kommer att vara beroende av min rullstol under ett antal veckor framåt. Ny röntgen om ca en månad.

Protesens roll numer blir bara att kliva på när jag förflyttar mig från rullstolen till toasitsen eller att resa sig på för att nå saker längst upp i skåpet. Och att klara av morgonduschen är ett helt äventyr när jag måste ta mig över badkarskanten med en stump och en inplastad gipsfot som inte får belastas.

Jo, jag är gruvligt orolig för vad som hände och varför det blev så här. Infektion i skavsår är en sak. Men ostit och misstänkt fraktur!? Kommer det att läka med den behandling jag nu står under och när? Och vad kommer foten att klara av i framtiden? Sådana tankar snurrar runt. Den högra foten genomgick en omfattande operation 2008-2009 och har efter det inte gett några bekymmer alls i tillvaron. Den har fungerat som den ska under tiden som vänsterfoten stått för alla bekymmer.

Men mycket av min frustration handlar också om allt det som gick så bra och fyllde mig med livslust som nu smet undan mitt för ögonen. Att jag var så taggad och hoppfull och älskade att gå och stå och kunna göra allt jag inte kunnat under vintern. Att jag börjat ta mig ut och få mina sociala behov tillgodosedda.  Just när jag börjat våga hoppas att det här går bra. Nu har jag passerat det jobbigaste. Planer framåt och för sommaren växte fram i skallen och några mer konkreta inbokningar som nu kanske måste bokas bort. Nu får jag använda helgen till att fundera på om jag måste gå tillbaks till heltidssjukskrivning igen.

En liten sorglustig sak var att när jag kom hem från sjukhuset i går och letade efter nyckeln i jackfickan, hittade jag också cykelnyckeln där. De hade legat kvar sen i söndags då jag gjorde mina första lite osäkra försök att cykla. Och blev överlycklig när jag lyckades. Tänkte att jag nog bara behöver öva några gånger till att hitta balansen vid starten innan jag ger mig ut i livligare trafik