Storkonsument av vård

I går lyckades jag med konststycket att på en och samma eftermiddag ha ett tiotal vårdkontakter. En sjukgymnast, en fotterapeut, en medicinläkare, ett par röntgensjuksköterskor, fyra akutsjuksköterskor och en ortopedläkare. Dessa träffade jag rent fysiskt och därutöver konsulterades ytterligare ett par läkare.

Sjukgymnasten var på min vanliga inplanerade lektion på gåskolan. Alltså henne som jag träffar tre gånger i veckan. Lite nya utmanande övningar för balansens skull. Och jag köper faktiskt hennes berömmande ord om framstegen. Jag märker själv att jag går stadigare och stabilare och vågar lita på min kropps förmågor mer och mer för varje dag. Det lönar sig att träna flitigt och jag blir glad av att kunna pressa kroppen och vara fysiskt aktiv.

Efter det var jag inbokad på fotvården för att få min såriga tå ompysslad. Där dök också min diabetesläkare upp som hade fått kännedom om förra veckans akutbesök och penicillinbehandlingen. Hon konstaterade, trots att svullnad och rodnad försvunnit och såret verkar börja läka, att tio dagars kur är otillräckligt. Hon förlängde receptet på peicillin och skrev också en remiss till röntgen.

Lika bra att få det gjort tänkte jag och knatade iväg till röntgens drop-in mottagning där tån och högerfoten blev plåtade från flera vinklar. Men därifrån blev jag sen bestämt hänvisad till akutmottagningen, trots att jag försökte protestera och sa att min medicinläkare skulle höra av sig när hon fått röntgensvaret. Och väl inne på akuten behövde jag inte känna mig ensam. Väntrummet var besatt till sista stolen och de inskrivande sköterskorna redan inne på flera timmars övertid. När jag efter lång tids väntan blev inkallad på akutavdelningen var alla korridorer där fulla av sängar och patienter omgivna av oroliga anhöriga.

För mig blev det dock ett glatt återseende när jag togs emot av en sköterska som för flera år sedan skötte långa gipsbehandlingar på min vänstra fot. Hon är alltså en av alla dem som under årens lopp lagt engagemang och yrkesskicklighet på att försöka fixa den fot som, trots alla insatser, nu ersatts med protes.

Att jag skickades till akuten berodde på att röntgenläkaren bedömde att det fanns en misstänkt fraktur på stortån. Men jag har ju inte stött i eller skadat tån, så förmodlingen har infektionen hunnit angripa leden eller skelettet. AT-läkaren konstaterade dock att jag redan stod på rätt behandling kopplat till den sårodling som tagits och att svullnaden ju gått ner. Så när jag lämnade akuten runt halv åtta var ordinationen håll i, håll ut och räkna med att det tar sin tid att läka.

I dag har min underbare medicinläkare ringt mig. Hon höjde dosen av Heracillin ett snäpp och har kopplat in Infektionsläkare och Ortoped för uppföljning. Visst är det trist att vara så uppbokad och beroende av vården. Visst är det trist att behöva knapra penicillin igen.  Men skam den som ger sig. Denna kris borde reda sig vad det lider. Och jag får ju gå och stå och fortsätta att träna under tiden.

Bra att vården finns när det krisar. Men så bedrövligt att den är så överbelastad. Och var det verkligen nödvändigt att jag med alla mina specialistsjukvårdskontakter, måste gå via akuten?

Evigt tacksam är jag att såna som Elin, Katarina och Siv finns och håller vården flytande och ger allt för patienter och vårdkvalitet. Men ett är säkert. Akutmottagningen i Gävle måste byggas om och byggas till snabbast kvickt. För patienternas skull och för att vårdens änglar och slitvargar ska orka jobba kvar i längden.