Fjorton dagar kvar

I dag är det två veckor till operationsdagen. Jag märker av ett visst stresspåslag med orolig sömn och konstiga drömmar. Är nog lite mer disträ än vanligt också...
Exakt vad det är som stressar mig vet jag dock inte. Det är ju många saker på samma gång så att säga. Har under de senaste dagarna träffat många som jag informerat om läget. Många som jag inte träffar så ofta men som måste veta att jag inte är fullt funktionsduglig under en längre tid. Och att jag avslutar kommunalrådsuppdraget i egentlig mening reda till Lucia


Deras reaktioner och frågor väcker ju tankar hos mig också. Sånt jag redan tänkt på tusen gånger såväl som helt nya saker.


Klart jag känner viss oro inför själva operationen. Att allt ska funka och gå bra både under ingreppet och dagarna direkt efter. Men mycket handlar också om hur det kommer att gå att komma tillbaks och vad jag skall komma tillbaks till. Och vad kan jag göra redan nu för att underlätta för mig själv.


En hel del kontakter med både fack och arbetsgivare. Det är ju de sista december min tjänstledighet går ut. Jag måste ha en formell placering även om jag är sjukskriven. Och jag måste ha en chef att löneförhandla med.


Det är en hel del jag måste hinna med innan den 15 december. Avsluta drygt åtta år som kommunalråd på ett bra sätt. Praktiska saker förstås. Men också gott om samarbetsrelationer som kommer att upphöra. Tack och adjö-grejs av formell art och lite plikt, men också alla människor som jag trivs så bra ihop med och som faktiskt känns viktiga på ett mer personligt plan.


Och så måste jag ju hinna städa och lyfta bort mattor och möblera för att det ska funka med rullstol hemma i lägenheten. Och handla hem mat och mediciner och tvättmedel, ifall jag inte kan ta mig ut på ett tag. Och skaffa lektyr till sjukhusvistelsen. Och kanske skriva julkort? Och. Och... ja ni förstår.
Jag har i alla fall inhandlat min dyraste handskar ever i dag på lunchen. Med bra grepp för rullstol och kryckor men som också håller värmen i den smällkallaste vinter. Ifall det blir vinter.


Visst verkar det som jag stressar upp mig för att slippa tänka på det som jag borde oroa mig för? De lite långsiktiga och stora förändringarna jag står inför. Som t ex hur jag kommer att finna mig tillrätta med livet som protestant.