Hjälpmedel och träningshinder

Så här vackra marsdagar är det lätt att också se fördelar med att vara sjukskriven i hemmet. Kyliga nätter, men strålande sol på dagarna gör att temperaturen stiger snabbt och jag passar på att sitta på balkongen eller ute mot en vägg en stund mitt på dan. Hur härligt är det inte att känna den första vårsolen värma i ansiktet?! 

Men vissa dagar har jag annat att göra. Nu har jag tider på gåskolan 3 ggr i veckan. Det är jättebra att så ofta träna med sjukgymnast och undersköterska, som vet hur man övar balans och hur man får upp styrkan i den lätt förslappade kroppen - åtminstone den nedre halvan. Och man behöver proffs som ser och kommenterar framstegen för att hålla uppe motivationen. 

En hel del kan jag träna hemma på egen hand också.  Stå på en kudde och försöka hålla balansen till exempel. Och ja, jag gör framsteg. Jag kan nu stå på protesen utan stöd och gå rätt så stadigt med stöd av barr eller rollator. 

Men det finns bekymmer också som sätter krokben för min framfart med tränandet och sånt som väcker allt från oro till små katastroftankar. En sak är vinglet i knäet. Det kommer dock säkert att bli bättre efter hand när lårmuskler och de små musklerna runt knäet fått lite mer styrka. 

Så var det då det där med rollatorn. Först var jag lite tveksam. Typ -  "jag har ju kryckor som jag kan ta mig fram med i början."  Men efter att jag använt rollator uppe på sjukhusets fysioterapi insåg jag vilket bra träningsredskap det är. I måndags bestämdes det alltså att jag skulle få hyra/låna en rollator. Eftersom det var svårt att ta sig hem med både rullstol och rollator, ringde gåskolans sjukgymnast till min hälsocentral och bad dem fixa en åt mig. Det borde gå över dan...

Men icke. Efter ett par påstötningar fick jag rollatorn levererad i går fredag, sent på eftermiddagen. Och då visar det sig att det blev fel storlek. Trots att handtagen är inställda på maxhöjd är den för låg. Och jag är ju trots allt under medellängd. Jag får behålla rollatorn under helgen och ska (förhoppningsvis) få den utbytt till rätt storlek under nästa vecka. Jag använder den inomhus men ser ut som en krum gumma. Och hur jag ser ut är väl inte så viktigt. Men jag behöver kunna sträcka min kropp för att få rätt träning och slippa ryggont. 

Det som gör mig mest orolig är att protesen tar i knävecket, trots ett försök att justera genom att slipa ner bakkanten på proteshylsan. Med protesen på kan jag fortfarande inte böja knäet i mer än knappt 90 grader. Inte en suck att kunna cykla med den skånken! Jag ska dock få komma till ortopedtekniska igen på torsdag för att se om det går att lösa. 

Ett annat bekymmer är att jag fått någon sorts allergisk reaktion av linern (Den elastiska tjocka silikonstrumpa som sitter på stumpen under protesen) Huden får blossande röda fläckar  och utslag när linern varit på en stund. Nu kan jag inte ha protesen hela dagarna, utan måste ta av och lufta och låta stumpen vila flera gånger per dag. En ny  liner är dock på väg. En som ska vara mindre irriterande för huden. Men det är beställningsvara från Tyskland... suck.

 

Det räcker alltså inte med att vara taggad och envis. Det är annat som ska falla på plats innan jag kan träna fullt ut. Men den som väntar på något gott...