Redo att börja träna bort sittfläsket

Nu har jag varit med protes i fyra dagar.  Jag var på gåskolan i fredags och fick gå fram och tillbaka vid barren med tyngden på armarna, alltså ingen belastning på protesen. Ortopedtekniker kollade noga in mitt rörelsemönster och skruvade och gjorde lite fininställningar. En ortopedtekniker som varit engagerad i mina skor genom åren var också på plats. Av henne fick jag foten. Det vill säga en gyllene fot. Hon hade tagit fram den senaste gipsavgjutningen av min vänsterfot och var på väg att slänga den, eftersom just den foten ju inte behöver några handgjorda skor mer. (Protesfoten får nöja sig med vanliga serietillverkade skor.) Men så fick hon då ett infall och målade den vinda gipsfoten i guld istället och gav den till mig. 

Sen fick jag åka hem med protesen på. I rullstol och med sjukresebuss. Under helgen var det mest att vänja sig vid att ha protesen på, utan att gå på den. Ta den av och på och känna efter.

 

På söndag var jag naturligtvis delaktig i den internationella kvinnodagen. Dessvärre missade jag ett par evenemang på stan som jag gärna varit med på. Men det blev lite för krångligt när jag inte kan förflytta mig så snabbt för egen maskin. Istället tog jag färdtjänst direkt till den lokal där Vänsterpartiet och Ung Vänster höll till med sitt evenemang stora delar av dagen. Stod i valet och kvalet om jag skulle ha protesen på eller ej, men drog slutsatsen att det nog blev lite riskabelt att ha den på så länge. Den fick stå hemma för sig själv medan jag och stumpen roade oss på egen hand. 

Jag höll också ett föredrag. Känns inte helt bekvämt att sitta ner i rullstol när man pratar offentlig. Men med service, teknikhjälp och en snäll publik funkade det förvånansvärt bra.

 

På måndagens gåskolepass fick jag då gå på protesen och lägga tyngd på den, stödjande mig på barren eller en rollator. Gissa om det kändes märkligt!? Och spännande. Proteshylsan fick slipas ner lite i bakkanten också för att jag ska kunna böja mitt knä.

Trots det känns fortfarande inte vinkeln helt okej. Det tar i i knävecket. Detta och lite smärtor från knäskålen gjorde att jag plötsligt drabbades av tvivel.  Tänk om det inte går att få till protesen så att den fungerar så bra som jag förväntar mig?  Tänk om stumpen är för kort för att knäleden ska kunna böjas fritt utan att protesen tar i knävecket? Hur ska jag då nånsin kunna cykla igen? Hemska tanke.

Och inte har arbetsterapin levererat nån rollator heller, för hemträningens skull...

Har tränat efter bästa förmåga med kryckorna i alla fall. Och att balansen inte är så mycket att hurra för kan ju bero på otränade muskler i lår och knä. Och är det bara det finns det ju bot. 

I morgon tar jag nya tag igen med ett pass hos sjukgymnasten på gåskolan.

Har föresten investerat i ett par nya brallor. Sportbutikskillen såg först lite frågande ut när jag sa "Har ni byxor som jag kan ta på utan att behöva ta av protesen. Och så ska det gå att ta av och på protesen utan att ta av sig byxorna."  Men han hittade en par som uppfyllde mina specialkrav. Med dolda dragkedjor längst ner i byxbenens sidor.