Skönt att få räta upp sig

Nu lever jag livet mestadels upprätt. Visserligen behöver jag stöd av rollator eller kryckor för balansens skull när jag går på protesen. Men ändå. I går var premiär med en tur på stan utan rullstol. Lite krångligare än förväntat dock när jag skulle beställa färdtjänstresa till frissan. Jag har ju tidigare åkt sjukresa till sjukhuset med rollator och då var det enkelt att beställa. Men när jag nu glatt meddelade kvinnan på beställningscentralen att jag lämnar rullstolen hemma och åker med bara kryckor, fick jag till svar ” – Tyvärr, ditt färdtjänstbeslut gäller bara för rullstol. Jag kan inte skicka en vanlig bil. Bara rullstolsbuss.”
Nu var chauffören så vänlig att jag fick åka i hans stora fina specialfordon utan rullstol. Och tills jag skulle boka hemresan hade jag hunnit få tag på kommunens handläggare som fattat beslut att färdtjänstresa även får ske sittande i passagerarsäte. Nu är det möjligt att börja ta bussen också och förhoppningsvis är cyklande inte alltför långt borta (?).

Jo, jag känner livsandarna börjar återvända nu. Visst är det mycket kvar att kämpa sig igenom än. Men jag mår bra av att få träna tre gånger i veckan. Jag mår bra av att jag gör framsteg och att andra uppmärksammar det. Min granne påpekade nyss att jag ser mycket piggare ut nu när jag står upp. En apotekare hälsade glatt och tyckte det hade gått så otroligt fort att komma upp från rullstolen.

Det är otroligt bra att få träna regelbundet på fysioterapin. Måndag och onsdag tillsammans med personal som trimmar min balans och gåteknik och i dag fredag har jag gymtränat mer på egen hand. Jag har fått ett träningsprogram och får hjälp och support vid behov, men är annars fri att pressa mig och öka belastningen efter eget tycke. Åh vad jag njuter av att kunna ta i och känna styrkan återkomma och en skön trötthet i kroppen efter ett timslångt pass. Nu känns det helt okej att, efter att tvättat svettiga träningskläder, bara krypa upp i soffan och koppla av.