Vänsterpartiet i Gävle har medlemsmöte för att välja vilka som ska företräda oss i kommunpolitiken de kommande fyra åren.
Jag är ju inte någon av dem och väljer bort medlemsmötet för helt egoistisk ändamål. Prioriterar mig själv helt enkelt. Städar och plockar hemma i bostaden, handlar, laddar hem böcker till läsplattan för läsning på sjukhuset och när jag kommer hem i mindre rörligt tillstånd. Och så åker jag till Korpen och tar ett rejält pass styrketräning.
Partiet och politiken är och kommer säkert att vara viktigt i mitt liv i fortsättningen också. Men jag vet än inte riktigt i vilken form och hur mycket. Och just när det gäller Gävle känns det som de som nu tar över får forma sina styrkor inför kommande mandatperiod. Jag behöver inte vara där och ta ställning för eller emot. Jag har trots allt under årens lopp tagit strid för både det ena och det andra som jag trott på och brunnit för. Också för de personer jag vet är bra politiker och företrädare för Vänsterpartiet och vår politik. (Jag är, erkänner jag för mig själv, lätt stukad och bränd också, med minnet av årsmötet i bagaget. Då var jag på plats trots en långdragen och däckande förkylning, med hosta, rinnande ögon och nästan ingen röst. Ifall någon skulle ta strid för mitt namn trots allt...)
Att träna på gym, har blivit viktigt för mig. När promenader och frisksport inte varit att tänka på, har jag tack vare mitt tränande kunnat hålla kroppen någorlunda i trim utan att belasta den kranka foten. Träningen har också blivit en viktig ventil för mig. Fysisk ansträngning som motverkar stress och ger utlopp för ilska och frustrationer.
När jag inte kunnat träna har jag också blivit mer nerstämd och trött. I år har det varit alltför långa perioder, både på grund av förkylningar, och den besvärliga yrseln och sjukhusvistelsen som viruset på balansnerven orsakade. Efter den senaste höstförkylningen har jag kommit igång igen och känner mig nu åter, både stark och smidig i kroppen.
Sen beslutet om amputation, har jag varit lite extra noga med att hålla i träningen. Jag inbillar mig att jag mår bra av det och att det ger både mental och kroppslig styrka inför operation och läkning. Och så tränar jag överkroppen lite extra för att få styrka till rullstolsrullande och kryckhoppande.
Visst, nu stundar nya utmaningar. Först sjukhussäng och sen sitta på häcken och läka, innan det blir aktuellt med träning igen. Att träna och lära mig gå, med protes.
Men jag tänker att jag ändå ska göra vad jag kan för att hålla mig frisk och vara förberedd för det som komma skall. Då har jag gjort mitt bästa. Resten hoppas jag vårdapparaten fixar.
Trots allt är jag ju en kämpe och envis jävel. Det kan ingen ta ifrån mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar