Utskrivningsdag

Detta blev den första natten jag klarade mig utan extra smärtstillande. Har sovit relativt ostört alltså. Vid frukost kommer en arbetsterapeut förbi och säger att hon vill hinna prata med mig innan jag åker hem. Ingen hade pratat med mig om tid för utskrivning. Det enda jag visste vara att såret skulle inspekteras och läggas om i dag och att man efter det skulle ta ställning.

När jag slörpat i mig påtår på frukostkaffet, ber jag om handduk och rena underkläder. Känner mig själv nöjd med hur enkelt det går för mig att förflytta mig från sängen till rullstolen och rulla ut till badrummet för att fixa morgontoaletten. Bäst jag sitter där och vaskar av min lekamen knacka en av de unga sköterskorna på och ropar att rondläkaren är där och vill träffa mig och titta på operationssåret. Jag raskar på, torkar mig och drar på landstingstrosor och T-shirt.
När jag kommer åter till sjuksalen står sköterskan och en undersköterska redo att börja angripa min väl inpackade stump. Bolster, bandage och gips gör ihärdigt motstånd. Jag märker hur nervösa de båda unga kvinnorna är och speciellt sköterskan. De gamla mönstren och hierarkierna lever kvar i vården. När den lite äldre erfarne läkaren säger att han vill något skall patienten iordningställas. Pronto. Oavsett att läkaren själv inte haft framförhållning eller gett vårdpersonalen rätt förutsättningar.

Mycket riktigt. Mitt i sina intensiva inbrottsförsök mumlar den unga kvinna lite urskuldande: "Man blir ju lite extra nervös inför läkaren och så..."
En av de äldre sköterskorna från mottagningen kallas dit och min opererade kroppsdel är snart blottlagd, utan att läkarens tidschema havererat.


Och, jo då. Han var helt nöjd med hur såret och stumpen såg ut fem dygn efter amputation. Så nu är jag hemma i min lägenhet igen. Väldigt tacksam att bo i ett så pass nybyggt och tillgänglighetsanpassat hyreshus.

Snart parkerar jag rullstolen för i dag och kryper över i min egen säng. Och i morgon ska jag sova så länge jag vill.