En sak är att själv fatta, det jag varit förberedd på ett bra tag. Det blir liksom kors i hjärnan när jag tittar ner och ingen fot finns där det känns som en fot. I dag gjorde ja en utflykt med rullstolen utanför avdelningen. Småhandlar lite i kiosken i sjukhusets huvudentré . På den lilla turen stötte jag på några av vårdens änglar, två av dem är personal på ortopedmottagningen, de som gipsat, pysslat och lagt om min nu borttagna fot och en ortopedtekniker som gjort mina handgjorda skor. Alla tre har följt mig och min fot under många år.
När jag tog mig genom entréplanet och förbi kaféet blev jag varse omgivningens reaktioner. En sak är ju att ta sig fram i rullstol, ingen ovanlighet i och för sig. Speciellt inte på ett sjukhus. Men ändå tillräckligt för att en del ska se besvärade ut eller ge extra hänsyn genom att lämna plats och ge företräde i kön.
När människor kollar in och ser mitt stympade ben kan jag inte undgå att märka att många hajar till och får något medlidsamt i blicken eller faktiskt tittar bort. (För att man av artighet inte vill stirra?)
Det här var som sagt första lilla utflykten och mitt första offentliga framträdande med benstumpen. Absolut inget jag har funderat över. I dag kom jag dock att tänka på ett dokumentärprogram som handlade om neurosedynskadade barn. Som under de första levnadsåren lärt sig leva med sina kroppar och röra sig och leka. Med samma livsglädje som alla barn.
De blev sen av föräldrarna och den medicinska sakkunskapen tvingade att lära sig använda proteser som skavde och smärtade och var svåra att använda. Allt för att de skulle "se normala ut"' för några blev detta oerhört traumatiskt. Både för att barnen kände sig begränsade och för att det var först då de blev medvetna om att de inte var som andra barn.
Själv inbillar ja mig att omvandlingen till protestant bara handlar om mig själv och att mitt liv skall bli lite mer praktiskt så småningom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar