Bra bemötande och vård - men det tar sin tid på akuten

I dag jobbade jag fyra timmar. Och var själv patient i fyra timmar, mestadels sittande i akutmottagningens väntrum. Lite fel vårdnivå att hamna på akuten för ett skavsår, känns det som. Men så blev det.

Mitt tränande på gåskolan och på egen hand har gett klara framsteg. Jag går bättre och bättre nu, men använder en krycka eller stavar när jag rö mig längre sträckor utomhus. Fortfarande sjukskriven på 50% och kan känna att det tar sin lilla tid att komma in i ett nytt jobb när man bara är där typ fyra timmar per dag. Jag åker buss till och från jobbet. (Praktiskt med månadskort på stadsbussarna i Gävle). Ibland när jag avslutar dagen med vårdbesök eller fysioterapi/gåskola ”unnar” jag mig sjukresa hem och kan då åka taxi från dörr till dörr.

Naturligtvis har min nya rörlighet också inneburit att jag nött mycket på min kvarvarande fot. Dessutom med ny träningssko. En förhårdnad på högra stortån, hann spricka upp och bli ett vätskande sår. Ortopedtekniska har fixat fram sandaler som frilägger tån. Nu kommer jag att använda dem tills såret är läkt och en ny och lite rymligare och mer anpassad träningssko har blivit klar.

Svor en hel del under helgen när jag märkte att såret vätskade och inte ville läka samt att jag började svullna rätt rejält i fot och ankel. Insåg att här behövs nog penicillin för att ingen ilsken infektion skall ställa till det och försinka min rehabilitering. Lyckades till i dag få en akuttid hos fotterapeuten och tänkte om hon bedömer samma som jag borde det väl vara lätt att få tag på en läkare som förskriver det som behövs. Sådana turer har jag ju varit med om många gånger med den nu avlägsnade foten.

Men infektionsmottagningen ville tydligen inte förskriva något på annan vårdgivares inrådan och hade ont om läkartider på stört. Därför blev jag skickad till akuten. Inskrivningssamtal enligt konstens alla regler, sköterskekontakter, sårodling och ett kort samtal med ortopedisk AT-läkare och däremellan mycket tid i väntrum. Nära fyra timmar senare kom jag ut med ett recept på en tio dagars penicillinkur.

Har redan börjat behandlingen och tänker att nu har mitt lilla skavsår fått bästa förutsättningarna för att läka. I morgon är det nytt pass på gåskolan. Jag ska knata dit i mina sandaler, efter en förmiddag på jobbet på den allmänpsykiatriska öppenvårdsmottagningen som lämpligt nog ligger i huset intill.

Jobbdags

Nu är det dags att återgå till arbetslivet. Efter åtta år som förtroendevald och heltidsarvoderad politiker och därefter dryga fyra månader som helt sjukskriven, skall jag i morgon börja arbeta på halvtid. Det är i grunden samma jobb som jag ägnade mig åt 1999-2006. Fast ändå inte. Eller?

På sätt och vis att kliva tillbaks på samma ruta som jag befann mig på för 15 år sedan när jag började min anställning på den psykiatriska öppenvårdsmottagningen i Gävle. Fast då var jag landstingsanställd. Nu är jag anställd på Region Gävleborg. Men annan organisation, andra chefer och kollegor, andra rutiner – det är ju en sak. Det mest spännande är hur socionomens yrkesroll ser ut i dagens vuxenpsykiatri. Hur ser innehållet i jobbet ut?

Kommer jag att hitta tillbaks till den stolthet jag en gång kände över yrket som socionom och socialarbetare? Kommer jag att ha användning för allt jag lärde mig då, allt jag läste, och alla vidare- och fortutbildningar jag gått? Eller kommer jag att vara en novis som får början från början för att passa in i det som nu förväntas från arbetsgivaren?

Det är inte riktigt min stil att ångra val jag gjort, eller ens grunna på det. Men visst har jag ibland tänk tanken. Hur hade mitt liv sett ut om jag inte hade ställt upp på att bli kommunalråd? Var hade jag då befunnit mig i yrkeslivet och karriären?

Jag kommer att vara sjukskriven på halva tiden ett tag till. Jag behöver ännu rätt mycket tid och kraft till min rehabilitering. Att öva och träna min  kropp, styrka och balans. Och att inrätta livet som protestant. Trots allt har jag inte haft min protes mer än en månad. Och det hjälper inte på alla plan att bara var ivrig och envis. Vissa saker behöver tid också.  Varken läkare eller Försäkringskassa har visat något engagemang i den processen. Det är jag själv som väljer att nu bryta sjukskrivningen på 50 %. Av ren nyfikenhet? Fortsättningen får väl bli lite att testa och känna efter vad som funkar och när det är dags för nya steg.

Huvuddelen av min sommarsemester får jag i augusti. Och då skall jag vara rörlig nog för att ge mig ut och resa och kunna njuta av det. Det är ett mål på vägen.

Skönt att få räta upp sig

Nu lever jag livet mestadels upprätt. Visserligen behöver jag stöd av rollator eller kryckor för balansens skull när jag går på protesen. Men ändå. I går var premiär med en tur på stan utan rullstol. Lite krångligare än förväntat dock när jag skulle beställa färdtjänstresa till frissan. Jag har ju tidigare åkt sjukresa till sjukhuset med rollator och då var det enkelt att beställa. Men när jag nu glatt meddelade kvinnan på beställningscentralen att jag lämnar rullstolen hemma och åker med bara kryckor, fick jag till svar ” – Tyvärr, ditt färdtjänstbeslut gäller bara för rullstol. Jag kan inte skicka en vanlig bil. Bara rullstolsbuss.”
Nu var chauffören så vänlig att jag fick åka i hans stora fina specialfordon utan rullstol. Och tills jag skulle boka hemresan hade jag hunnit få tag på kommunens handläggare som fattat beslut att färdtjänstresa även får ske sittande i passagerarsäte. Nu är det möjligt att börja ta bussen också och förhoppningsvis är cyklande inte alltför långt borta (?).

Jo, jag känner livsandarna börjar återvända nu. Visst är det mycket kvar att kämpa sig igenom än. Men jag mår bra av att få träna tre gånger i veckan. Jag mår bra av att jag gör framsteg och att andra uppmärksammar det. Min granne påpekade nyss att jag ser mycket piggare ut nu när jag står upp. En apotekare hälsade glatt och tyckte det hade gått så otroligt fort att komma upp från rullstolen.

Det är otroligt bra att få träna regelbundet på fysioterapin. Måndag och onsdag tillsammans med personal som trimmar min balans och gåteknik och i dag fredag har jag gymtränat mer på egen hand. Jag har fått ett träningsprogram och får hjälp och support vid behov, men är annars fri att pressa mig och öka belastningen efter eget tycke. Åh vad jag njuter av att kunna ta i och känna styrkan återkomma och en skön trötthet i kroppen efter ett timslångt pass. Nu känns det helt okej att, efter att tvättat svettiga träningskläder, bara krypa upp i soffan och koppla av.

Taggad för träning

Efter en rätt händelserik vecka unnar jag mig att vara lite lördagslat. Jag kör mina träningspass på sjukhusets fysioterapi varje måndag, onsdag och fredag. Är rätt flitig med balansövningar hemmavid också och att gå på protesen med rollator- eller kryckstöd.

Min nya liner, som sitter under proteshylsan direkt mot huden, fick jag i torsdags. Den trivs bättre ihop med mig och rodnaden och klådan på stumpen och knäet har lungnat ner sig. Det betyder att jag vågar använda protesen mycket längre tider nu utan att lufta och vila.

Jag fick också bakkanten av proteshylsan lite, lite nerslipad. Det gör att jag är något rörligare i knäet. Klen och vingligt är det dock fortfarande. Och kanske hade det varit enklare om jag haft en längre bit av underbenet kvar. Men nu vågar jag hoppas jag kan bli tillräckligt rörlig bara jag för tid att träna.

I går fredag såg sjukgymnasten först lite skeptisk ut närjag bad att få försöka mig på träningscykeln. Men hon är en positiv och uppmuntrande kvinna, som lät mig försöka. Och det funkade! Jag kunde trampa runt.

Sen gick resten av träningen som en dans när jag tog mig runt på maskiner och redskap och stärkte olika delar av kroppen. Vilken skön känsla det är att kunna ta i och träna igen så att jag blir både varm och lite lagom trött i hela kroppen. Tryggt att ha en hjälpade hand vid sidan nu innan balansen funkar så bra. (Lite kul att ha någon att fnissa ihop med också, när jag inte är så stark som jag själv tror) Men snart  borde jag kunna gymma på egen hand.

 Efter ett möte med några av mina nya kollegor på psykiatrins öppenvård börjar jag också mentalt ställa in mig på att vara yrkesverksam och slippa heltidssjukskrivningen. Om inget krånglar till sig borde jag kunna börja jobba halvtid efter påskhelgen. Jag kommer ju trots allt att behöva mycket tid och utrymme för egna vårdkontakter och rehabilitering under våren.

 

Hjälpmedel och träningshinder

Så här vackra marsdagar är det lätt att också se fördelar med att vara sjukskriven i hemmet. Kyliga nätter, men strålande sol på dagarna gör att temperaturen stiger snabbt och jag passar på att sitta på balkongen eller ute mot en vägg en stund mitt på dan. Hur härligt är det inte att känna den första vårsolen värma i ansiktet?! 

Men vissa dagar har jag annat att göra. Nu har jag tider på gåskolan 3 ggr i veckan. Det är jättebra att så ofta träna med sjukgymnast och undersköterska, som vet hur man övar balans och hur man får upp styrkan i den lätt förslappade kroppen - åtminstone den nedre halvan. Och man behöver proffs som ser och kommenterar framstegen för att hålla uppe motivationen. 

En hel del kan jag träna hemma på egen hand också.  Stå på en kudde och försöka hålla balansen till exempel. Och ja, jag gör framsteg. Jag kan nu stå på protesen utan stöd och gå rätt så stadigt med stöd av barr eller rollator. 

Men det finns bekymmer också som sätter krokben för min framfart med tränandet och sånt som väcker allt från oro till små katastroftankar. En sak är vinglet i knäet. Det kommer dock säkert att bli bättre efter hand när lårmuskler och de små musklerna runt knäet fått lite mer styrka. 

Så var det då det där med rollatorn. Först var jag lite tveksam. Typ -  "jag har ju kryckor som jag kan ta mig fram med i början."  Men efter att jag använt rollator uppe på sjukhusets fysioterapi insåg jag vilket bra träningsredskap det är. I måndags bestämdes det alltså att jag skulle få hyra/låna en rollator. Eftersom det var svårt att ta sig hem med både rullstol och rollator, ringde gåskolans sjukgymnast till min hälsocentral och bad dem fixa en åt mig. Det borde gå över dan...

Men icke. Efter ett par påstötningar fick jag rollatorn levererad i går fredag, sent på eftermiddagen. Och då visar det sig att det blev fel storlek. Trots att handtagen är inställda på maxhöjd är den för låg. Och jag är ju trots allt under medellängd. Jag får behålla rollatorn under helgen och ska (förhoppningsvis) få den utbytt till rätt storlek under nästa vecka. Jag använder den inomhus men ser ut som en krum gumma. Och hur jag ser ut är väl inte så viktigt. Men jag behöver kunna sträcka min kropp för att få rätt träning och slippa ryggont. 

Det som gör mig mest orolig är att protesen tar i knävecket, trots ett försök att justera genom att slipa ner bakkanten på proteshylsan. Med protesen på kan jag fortfarande inte böja knäet i mer än knappt 90 grader. Inte en suck att kunna cykla med den skånken! Jag ska dock få komma till ortopedtekniska igen på torsdag för att se om det går att lösa. 

Ett annat bekymmer är att jag fått någon sorts allergisk reaktion av linern (Den elastiska tjocka silikonstrumpa som sitter på stumpen under protesen) Huden får blossande röda fläckar  och utslag när linern varit på en stund. Nu kan jag inte ha protesen hela dagarna, utan måste ta av och lufta och låta stumpen vila flera gånger per dag. En ny  liner är dock på väg. En som ska vara mindre irriterande för huden. Men det är beställningsvara från Tyskland... suck.

 

Det räcker alltså inte med att vara taggad och envis. Det är annat som ska falla på plats innan jag kan träna fullt ut. Men den som väntar på något gott...

Redo att börja träna bort sittfläsket

Nu har jag varit med protes i fyra dagar.  Jag var på gåskolan i fredags och fick gå fram och tillbaka vid barren med tyngden på armarna, alltså ingen belastning på protesen. Ortopedtekniker kollade noga in mitt rörelsemönster och skruvade och gjorde lite fininställningar. En ortopedtekniker som varit engagerad i mina skor genom åren var också på plats. Av henne fick jag foten. Det vill säga en gyllene fot. Hon hade tagit fram den senaste gipsavgjutningen av min vänsterfot och var på väg att slänga den, eftersom just den foten ju inte behöver några handgjorda skor mer. (Protesfoten får nöja sig med vanliga serietillverkade skor.) Men så fick hon då ett infall och målade den vinda gipsfoten i guld istället och gav den till mig. 

Sen fick jag åka hem med protesen på. I rullstol och med sjukresebuss. Under helgen var det mest att vänja sig vid att ha protesen på, utan att gå på den. Ta den av och på och känna efter.

 

På söndag var jag naturligtvis delaktig i den internationella kvinnodagen. Dessvärre missade jag ett par evenemang på stan som jag gärna varit med på. Men det blev lite för krångligt när jag inte kan förflytta mig så snabbt för egen maskin. Istället tog jag färdtjänst direkt till den lokal där Vänsterpartiet och Ung Vänster höll till med sitt evenemang stora delar av dagen. Stod i valet och kvalet om jag skulle ha protesen på eller ej, men drog slutsatsen att det nog blev lite riskabelt att ha den på så länge. Den fick stå hemma för sig själv medan jag och stumpen roade oss på egen hand. 

Jag höll också ett föredrag. Känns inte helt bekvämt att sitta ner i rullstol när man pratar offentlig. Men med service, teknikhjälp och en snäll publik funkade det förvånansvärt bra.

 

På måndagens gåskolepass fick jag då gå på protesen och lägga tyngd på den, stödjande mig på barren eller en rollator. Gissa om det kändes märkligt!? Och spännande. Proteshylsan fick slipas ner lite i bakkanten också för att jag ska kunna böja mitt knä.

Trots det känns fortfarande inte vinkeln helt okej. Det tar i i knävecket. Detta och lite smärtor från knäskålen gjorde att jag plötsligt drabbades av tvivel.  Tänk om det inte går att få till protesen så att den fungerar så bra som jag förväntar mig?  Tänk om stumpen är för kort för att knäleden ska kunna böjas fritt utan att protesen tar i knävecket? Hur ska jag då nånsin kunna cykla igen? Hemska tanke.

Och inte har arbetsterapin levererat nån rollator heller, för hemträningens skull...

Har tränat efter bästa förmåga med kryckorna i alla fall. Och att balansen inte är så mycket att hurra för kan ju bero på otränade muskler i lår och knä. Och är det bara det finns det ju bot. 

I morgon tar jag nya tag igen med ett pass hos sjukgymnasten på gåskolan.

Har föresten investerat i ett par nya brallor. Sportbutikskillen såg först lite frågande ut när jag sa "Har ni byxor som jag kan ta på utan att behöva ta av protesen. Och så ska det gå att ta av och på protesen utan att ta av sig byxorna."  Men han hittade en par som uppfyllde mina specialkrav. Med dolda dragkedjor längst ner i byxbenens sidor.

I böckernas förrollande värld

Att vara sjukskriven i hemmet och vara fysiskt begränsad ger mig möjlighet att läsa mycket mer än jag gjort på år och dar. Listan med böcker jag vill läsa har tidigare blivit bara längre och längre. Det finns ju så många himla bra och intressanta verk att ge sig i kast med. Och just i den andan har jag hittills sällan läst om böcker. Det finns ju så många nya som väntar...

För mig tror jag det är samma sak som med resandet. Jag vet många som ätervänder och kanke semestrar på sama plats år efter år. Det låter jättemysigt, men är inget för mig. Jag är helt enkelt för nyfiken och lockas ständigt av nya spännande resmål. Förutom London och Köpenhamn och naturligtvis en radda svenska städer och orter som det är enkelt att ta sig till, är det nog bara Albufeira på portugals sydkust som jag besökt två gånger.

Bland alla nya resmål, har det dock dykt upp några -dit-vill-jag-återvända-ställen på önskelistan under de år jag varken haft tid eller hälsa för så mycket resande som jag skulle önska.  Dit hör Lissabon, Havanna och Malaga.

Och lite så är det väl med läsandet nu under sjukskrivningstiden. Förutom alla nya bekantskaper har jag också tid att läsa  om några böcker som varit särskilt viktiga och satt spår. Hittills har jag läst om Nattvakten av Sarah Waters.  Det var min första bekanskap med denna brittiska författarinna, som skriver så otroligt fångslande historiska romaner och låter läsarna ta del av människornas liv, umbäranden  och drömmar. Och jag blev inte besviken. Nattvakten  var lika uppslukande nu när jag läste den en andra gång efter åtskilliga år.

En annan bok jag läst om är Yvonne Hierdmans Den röda grevinnan. Denna gång valde jag ljudboken med författarinnans egen uppläsning. Förra gången jag läste den var jag fascinerad av Hirdmans sökande efter sin mammas och mormors livshistoria och hur hon förhöll sig till det och förstod vad som  präglat dem och därmed henne själv. Den här gången slogs jag av vilken helt underbar berättelse om Europas historia hon författat, sprängfylld av fakta om politiska och världshistoriska händelser.

Den bok som nu står på tur för omläsning är Ett eget rum, som Virginia Woolff skrev i slutet på 1920-talet. Den fick stort genomslag i dåtidens kvinnorörelse, men har sedan dess lästs av många generationer kämpande kvinnor och feminister.

Själv läste jag den under mitt feministiska uppvaknande på 80-talet. Antar att jag som fattig student valde att låna den vid detta tillfälle.
Häromdagen hörde jag Susanna Alakoski i Lundströms bokradio. när hon berättade hur många gånger hon läst om och låtit sig inspirerats av Ett eget rum. Och jag lät mig inspireras av Alakoski och bestämde mig för att inhandla ett alldeles eget ex av den senaste utgåvan av Virginia Woolfs kanske mest omtalade och omlästa bok.