Jag och min kropp

En fördel med att ha många vårdkontakter är att chansen ökar att man träffar på dem som är speciellt engagerade och tar ansvar för att man får bästa möjliga hjälp från den hårt effektiviserade vården.

I dag har jag gjort en sådan ny positiv bekantskap. Efter dagens provtagning på min hälsocentral  har distriktsläkaren ringt mig vid två tillfällen, varav det senaste från tåget efter avslutad arbetsdag. Han har kollat och pratat med mig om mitt låga blodvärde och mina något stegrade levervärden, förmodligen till följd av värktabletterna. Och en sedan tidigare känslig lever som slogs ut av en häftig sulfabehandling som  sattes in mot mina svårläkta sårinfektioner.

Primärvårdsläkaren kommer nu att ringa ortopedmottagningens läkare  innan jag skall träffa honom på fredag. Så att han har de färska provresultaten och tar ställning till fortsatt medicinering och behandling och uppföljning. Det känns tryggt.

Enligt proven borde jag vara rätt trött. Men jag har ju en viss vana vid lågt blodvärde och börjar nu känna behovet av fysisk träning  av kroppen tränga sig på. Jag gör de övningar som jag fick av sjukgymnasten och som är anpassade för en enbent rullstolspatient. Mer stretcha och tänja muskler än att träna dem. 

Det är nu gåvan från  några vänner och medarbetare i Gävle stadshus kommer väl till  pass. Bland de trevliga presenter de gav mig fredagen innan operationen fanns nämnligen ett Work-out-band i gummi.

Man tog bort gipset som höll knäleden i utsträckt läge just innan utskrivning från sjukhuset. Det gör att jag nu kan träna på att sträcka ut och böja mitt vänstra knä också. Och jag börjar så sakteliga vänja mig. Det känns inte fullt så fånigt att sitta och vinka med en benstump som det gjorde de första dagarna.

Men hjärnan har inte fattat än och jag själv inte hunnit bli ett med min nya kropp. Förutom att jag, när jag har ont, har smärtor i den fotled, de tår eller den vad, som inte längre finns, är det gott om smålustiga upplevelser.

När jag ska klä på mig går autopiloten på och jag sträcker mig och böjer och trixar. Så kollar jag och inser att jag ju inte behöver kränga foten eller ett fullångt ben genom vänstra benet på trosorna och byxorna. Genast blev det dessutom lite enklare. Sak samma när jag ska vända rullstolen i hissen. Jag har upptäckt att jag automatiskt böjer  mitt knä som ligger i utsträckt läge. Därför att jag tror jag annars ska slå foten i hissväggen.

Och de första kvällarna jag kröp till sängs hemma ryckte jag till och förflyttade mig åt höger. Min reaktion berodde på att jag inte kände sängen med hälen och därför trodde att jag lagt mig med vänstra benet utanför sängkanten.

Än så länge har jag i alla fall inte försökt kliva upp och stå på den fot som inte finns...

Julefrid

Vilken tur att jag varken är religiös eller har några barn eller barnbarn. Skönt att ingen och inget kräver massa julfirande från mig. Speciellt i år. Detta är alltså min första enbenta jul. Det har dessutom bara förflutit 9 dagar sen amputationen och några få dagar sen jag blev utskriven från sjukhuset.

Det innebär att det fortfarande är mycket att vänja sig vid och att lära sig. De små sakerna i vardagen som jag klarade på en blink när jag stod upprätt tar sin lilla tid med ett ben och rullstol. Men jag klarar att ta fram vaser till vackra blommor som snälla människor skickat, fixa mat och duscha utan att dratta omkull. Jag behöver också lite tid till vila och att ladda om och tänka.

Lite uppföljande provtagningar på hälsocentralen i mellandagarna och ett läkarbesök på ortopeden strax efter nyår är redan inbokat. Jag är beroende av en del läkemedel för att hålla smärtorna borta. Blir nog lite seg och trött av dessa också eller om det är mitt låga blodvärde som sjukhuset råkade missa att åtgärda. Grr..

Jo, det finns en del övrigt att önska när det gäller min egen delaktighet i vården på avdelningen. Det var sällan jag fick någon respons på de prover som togs trots att jag själv efterfrågade det. Kanske kan man skylla på stressen och en fullbelagd avdelning med snabb genomströmning. Kanske är det också så att rutinerna på en ortopedavdelning är anpassade till att en stor del av patienterna är äldre och inte kan eller har förmåga att vara delaktiga eller ens kommer ihåg vad man ätit och druckit eller kan delge hur man reagerar på olika mediciner?

För mig blev det så att det var vid det korta utskrivningssamtalet med underläkaren jag fick lite info, men faktsik mest i kontakten med primärvården efter att jag kommit hem. Jag hade telefonsamtal med sjuksköterska och hembesök från arbetsterapin, redan första vardagen efter att de fått rapport om utskrivningen från sjukhuset.

När det gäller omgivningen måste jag erkänna att jag är helt överväldigad. Mitt i julstressen har jag fått massor av omtanke och uppmuntran från vänner och bekanta. Presenter, lyckönskningar, besök, telesamtal, mejl, sms, facebookhälsningar och erbjudanden om hjälp. Och min bostad är nu prydd av blommor och julgrupper som jag kan njuta av under helgerna och tiden som sjukling hemmavid.

Jag känner mig lyckligt lottad och ska använda min tid för att ladda inför nästa år.

GOD JUL!

Utskrivningsdag

Detta blev den första natten jag klarade mig utan extra smärtstillande. Har sovit relativt ostört alltså. Vid frukost kommer en arbetsterapeut förbi och säger att hon vill hinna prata med mig innan jag åker hem. Ingen hade pratat med mig om tid för utskrivning. Det enda jag visste vara att såret skulle inspekteras och läggas om i dag och att man efter det skulle ta ställning.

När jag slörpat i mig påtår på frukostkaffet, ber jag om handduk och rena underkläder. Känner mig själv nöjd med hur enkelt det går för mig att förflytta mig från sängen till rullstolen och rulla ut till badrummet för att fixa morgontoaletten. Bäst jag sitter där och vaskar av min lekamen knacka en av de unga sköterskorna på och ropar att rondläkaren är där och vill träffa mig och titta på operationssåret. Jag raskar på, torkar mig och drar på landstingstrosor och T-shirt.
När jag kommer åter till sjuksalen står sköterskan och en undersköterska redo att börja angripa min väl inpackade stump. Bolster, bandage och gips gör ihärdigt motstånd. Jag märker hur nervösa de båda unga kvinnorna är och speciellt sköterskan. De gamla mönstren och hierarkierna lever kvar i vården. När den lite äldre erfarne läkaren säger att han vill något skall patienten iordningställas. Pronto. Oavsett att läkaren själv inte haft framförhållning eller gett vårdpersonalen rätt förutsättningar.

Mycket riktigt. Mitt i sina intensiva inbrottsförsök mumlar den unga kvinna lite urskuldande: "Man blir ju lite extra nervös inför läkaren och så..."
En av de äldre sköterskorna från mottagningen kallas dit och min opererade kroppsdel är snart blottlagd, utan att läkarens tidschema havererat.


Och, jo då. Han var helt nöjd med hur såret och stumpen såg ut fem dygn efter amputation. Så nu är jag hemma i min lägenhet igen. Väldigt tacksam att bo i ett så pass nybyggt och tillgänglighetsanpassat hyreshus.

Snart parkerar jag rullstolen för i dag och kryper över i min egen säng. Och i morgon ska jag sova så länge jag vill.

Utflykt med benstump

En sak är att själv fatta, det jag varit förberedd på ett bra tag. Det blir liksom kors i hjärnan när jag tittar ner och ingen fot finns där det känns som en fot. I dag gjorde ja en utflykt med rullstolen utanför avdelningen. Småhandlar lite i kiosken i sjukhusets huvudentré . På den lilla turen stötte jag på några av vårdens änglar, två av dem är personal på ortopedmottagningen, de som gipsat, pysslat och lagt om min nu borttagna fot och en ortopedtekniker  som  gjort mina handgjorda skor. Alla tre har följt mig och min fot under många år.

När jag tog mig genom entréplanet och förbi kaféet blev jag varse omgivningens reaktioner. En sak är ju att ta sig fram i rullstol, ingen ovanlighet i och för sig. Speciellt inte på ett sjukhus. Men ändå tillräckligt för att en del ska se besvärade ut eller ge extra hänsyn genom att lämna plats och ge företräde i kön.
När människor kollar in och ser mitt stympade ben kan jag inte undgå att märka att många hajar till och får något medlidsamt i blicken eller faktiskt tittar bort. (För att man av artighet inte vill stirra?)

Det här var som sagt första lilla utflykten och mitt första offentliga framträdande med benstumpen. Absolut inget jag har funderat över. I dag kom jag dock att tänka på ett dokumentärprogram som handlade om neurosedynskadade barn. Som under de första levnadsåren lärt sig leva med sina kroppar och röra sig och leka. Med samma livsglädje som alla barn.
De blev sen av föräldrarna och den medicinska sakkunskapen tvingade att lära sig använda proteser som skavde och smärtade och var svåra att använda. Allt för att de skulle "se normala ut"' för några blev detta oerhört traumatiskt. Både för att barnen kände sig begränsade och för att det var först då de blev medvetna om att de inte var som andra barn.

Själv inbillar ja mig att omvandlingen till protestant bara handlar om mig själv och att mitt liv skall bli lite mer praktiskt så småningom.

Färre fötter - mer hjul

Erkänner att det är en absurd känsla att kolla ner mot sänggaveln och bara se en fot. Det vänstra benet bara upphör strax nedanför knäet.
Jag har redan dagen efter operation förflyttat mig från sängen en kortis och provsuttit rullstolen. Utan att ramla ihop. Vi ska nog kunna komma överens.

Mycket smärtor förstås. Är det fotens lilla hämnd månne? Men det finns sprutor och piller som tar bort det onda. Operationen verkar ha gått helt enligt plan. Och om doktorn är nöjd får väl jag vara detsamma. I morgon blir det ny date med sjukgymnasten och innan jag vänder hem skall jag få träffa teamet på gåskolan som jag kommer att ha tajt samarbete med vad det lider.

Da´n före

Min sista dag med två fötter går mot sitt slut. Den har varit fylld av förberedelser av det mer praktiska slaget, typ tvätta, handla, städa, ta bort mattor och maka på möbler som kan tänkas hindra min framfart med rullstol när jag kommer hem från sjukhuset.

Det är alltså i morgon jag ska åka till sjukhuset och få amputationen av vänstra foten genomförd. Egentligen inget märkvärdigt. det är många andra som gjort liknande ingrepp. Men för mig är det något nytt. I Arbetarbladet i dag kallade rubriksättaren det för "ett stort beslut"

Jag är nog så förberedd som jag kan bli. Och känner mig nöjd med det. Lite pirrigt är det förstås. Nu är min förhoppning bara att operation går enligt plan liksom läkningen. Sen hoppas jag det inte ska dröja alltför lång tid innan jag får en reservdel på plats och att jag kan lära mig bli kompis med den.

Omtumlad och tacksam

I går gjorde jag min sista arbetsdag i stadshuset. Via e-post och mobil är jag dock Vänsterpartiets kommunalråd i Gävle året ut. För mig blev den sista dagen en överraskande omtumlande dag.
Det blev en dag full av tackande, lyckönskande och så mycket värme och uppskattning. Kramar, bjudlunch, gulliga presenter och blommor

Jag blev överraskad och rörd. Och visst är det vemodigt med separationer överlag, och nu från alla dem jag umgåtts med och samarbetat med så där i vardagen under så lång tid.

Nu avslutas ett kapitel i mitt liv. De nya kapitlen är bara antydningar och spekulationer än så länge. Men det känns onekligen gott att känna all uppskattning och uppmuntran inför måndagens operation. Folk som säger att de kommer att tänka på mig. Trots att flera av dem är upptagna med det historiska kommunfullmäktigesammanträdet samma dag. Förberedelserna från tjänstemannaleden är minutiösa, nu när politikerna som ska styra Gävle fyra år framåt ska väljas och budget för 2015 antas.
Kanske lite mindre nervöst för de inblandade när SD nu deklarerat att de kommer att lägga ner rösterna och inte fälla det röd-gröna blocket.

Klart jag är spänd inför måndagens operation och hur jag ska klara mig på hemmaplan när jag skrivs ut från sjukhuset. Hur resultatet i slutändan blir.
Men jag kan också tänka att det blir bra att få vara patient och bli omhändertagen och inte minst att jag kommer att få tid för att samla tankar och sammanfatta och dra upp nya strategier.

Oavsett. Viktiga drömmar som jag skall odla och motivera mig med, är resor och skrivande. Det är sådant jag vill ska bli ingredienser i mitt nya liv.

Städning och kroppsliga renoveringar

I dag har jag plockat och städat på jobbet. Resten blir en annan dag. Man fastnar så lätt när man nu ska städa ut 8 års verksamhet. Och upptäcker jag, mycket från mina företrädare på denna post också. Mest i bokhyllan och i snyggt uppradade pärmar. De digitala lagringsmöjligheterna har ju utvecklats rätt mycket sedan Ulla Andersson var kommunalråd för vänsterpartiet i Gävle och innan henne Pernilla Zethraeus.

Upptäcker också en del udda saker. Som helt hör till min egen framfart och samling. Bl a har jag kondomer i skrivbordslådan. Tampongerna kan ju vara bra att ha. Men vad fan har kondomerna där att göra!? Nä då. Jag vet bestämt att de inte kommit till användning under arbetstid. Handlar väl helt enkel om mina föreningskontakter och att jag umgåtts och konfererat en del med RFSU.

En annan sak som ger stopp och halt i röjningsarbetet är sopsorteringsbekymmer. Vad gör man till exempel med alla snygga rapporter och skrifter som är gjorda av mest papper, men har pärmar av plast och binds ihop med en stålspiral? Måste man sära på de olika materialen för att de skall kunna återvinnas eller slänger man allt i samma kärl?


Jag har också gjort ett läkarbesök som var skönt att få avklarat. Som diabetiker ska jag ha regelbundna kontroller på ögonmottagningen. Jag har drabbats av en del diabetesrelaterade ögonåkommor och har nedsatt syn. Det nya är att jag också fått en begynnande gråstarr. För längesedan blev jag remitterad till läkarbedömning om eventuell starroperation, men först i dag blev det "min tur".

En himla kunnig och bra kvinnlig läkare tog hand om mig på ett klokt sätt.  Hon beskrev att starren ännu inte gav någon större påverkan på mitt seende på håll, men att jag får avgöra om det är värt att operera för min egen upplevelse av kontraster och ljus.
När jag berättade att jag ska genomgå en underbensamputation på måndag, frågade hon efter och lyssnade till mina tankar kring det. Sen konstaterade hon att eventuell starroperation får vänta. Men att jag när jag genomgått operation och rehabilitering och känner mig redo, bara kan höra av mig så sätter hon upp mig på starroperationslistan.

Trots alla krångligheter och brister även i den offentliga sjukvården, blir det ibland bara så bra. Och de gånger det blir bra är det nästan alltid tack vara kloka och kunniga anställda som vet vad patienten behöver.

Söndagsfunderingar

Andra advent blev ytterligare en grådaskig och alltför ljusbefriad dag. Den lilla gnuttan av snö som föll i natt, regnar och slaskar bort samtidigt som skymningen faller.

Vänsterpartiet i Gävle har medlemsmöte för att välja vilka som ska företräda oss i kommunpolitiken de kommande fyra åren.
Jag är ju inte någon av dem och väljer bort medlemsmötet för helt egoistisk ändamål. Prioriterar mig själv helt enkelt. Städar och plockar hemma i bostaden, handlar, laddar hem böcker till läsplattan för läsning på sjukhuset och när jag kommer hem i mindre rörligt tillstånd. Och så åker jag till Korpen och tar ett rejält pass styrketräning.

Partiet och politiken är och kommer säkert att vara viktigt i mitt liv i fortsättningen också. Men jag vet än inte riktigt i vilken form och hur mycket. Och just när det gäller Gävle känns det som de som nu tar över får forma sina styrkor inför kommande mandatperiod. Jag behöver inte vara där och ta ställning för eller emot. Jag har trots allt under årens lopp tagit strid för både det ena och det andra som jag trott på och brunnit för. Också för de personer jag vet är bra politiker och företrädare för Vänsterpartiet och vår politik. (Jag är, erkänner jag för mig själv, lätt stukad och bränd också, med minnet av årsmötet i bagaget. Då var jag på plats trots en långdragen och däckande förkylning, med hosta, rinnande ögon och nästan ingen röst. Ifall någon skulle ta strid för mitt namn trots allt...)

Att träna på gym, har blivit viktigt för mig. När promenader och frisksport inte varit att tänka på, har jag tack vare mitt tränande kunnat hålla kroppen någorlunda i trim utan att belasta den kranka foten. Träningen har också blivit en viktig ventil för mig. Fysisk ansträngning som motverkar stress och ger utlopp för ilska och frustrationer.

När jag inte kunnat träna har jag också blivit mer nerstämd och trött. I år har det varit alltför långa perioder, både på grund av förkylningar, och den besvärliga yrseln och sjukhusvistelsen som viruset på balansnerven orsakade. Efter den senaste höstförkylningen har jag kommit igång igen och känner mig nu åter, både stark och smidig i kroppen.
Sen beslutet om amputation, har jag varit lite extra noga med att hålla i träningen. Jag inbillar mig att jag mår bra av det och att det ger både mental och kroppslig styrka inför operation och läkning. Och så tränar jag överkroppen lite extra för att få styrka till rullstolsrullande och kryckhoppande.

Visst, nu stundar nya utmaningar. Först sjukhussäng och sen sitta på häcken och läka, innan det blir aktuellt med träning igen. Att träna och lära mig gå, med protes.

Men jag tänker att jag ändå ska göra vad jag kan för att hålla mig frisk och vara förberedd för det som komma skall. Då har jag gjort mitt bästa. Resten hoppas jag vårdapparaten fixar.
Trots allt är jag ju en kämpe och envis jävel. Det kan ingen ta ifrån mig.

Fjorton dagar kvar

I dag är det två veckor till operationsdagen. Jag märker av ett visst stresspåslag med orolig sömn och konstiga drömmar. Är nog lite mer disträ än vanligt också...
Exakt vad det är som stressar mig vet jag dock inte. Det är ju många saker på samma gång så att säga. Har under de senaste dagarna träffat många som jag informerat om läget. Många som jag inte träffar så ofta men som måste veta att jag inte är fullt funktionsduglig under en längre tid. Och att jag avslutar kommunalrådsuppdraget i egentlig mening reda till Lucia


Deras reaktioner och frågor väcker ju tankar hos mig också. Sånt jag redan tänkt på tusen gånger såväl som helt nya saker.


Klart jag känner viss oro inför själva operationen. Att allt ska funka och gå bra både under ingreppet och dagarna direkt efter. Men mycket handlar också om hur det kommer att gå att komma tillbaks och vad jag skall komma tillbaks till. Och vad kan jag göra redan nu för att underlätta för mig själv.


En hel del kontakter med både fack och arbetsgivare. Det är ju de sista december min tjänstledighet går ut. Jag måste ha en formell placering även om jag är sjukskriven. Och jag måste ha en chef att löneförhandla med.


Det är en hel del jag måste hinna med innan den 15 december. Avsluta drygt åtta år som kommunalråd på ett bra sätt. Praktiska saker förstås. Men också gott om samarbetsrelationer som kommer att upphöra. Tack och adjö-grejs av formell art och lite plikt, men också alla människor som jag trivs så bra ihop med och som faktiskt känns viktiga på ett mer personligt plan.


Och så måste jag ju hinna städa och lyfta bort mattor och möblera för att det ska funka med rullstol hemma i lägenheten. Och handla hem mat och mediciner och tvättmedel, ifall jag inte kan ta mig ut på ett tag. Och skaffa lektyr till sjukhusvistelsen. Och kanske skriva julkort? Och. Och... ja ni förstår.
Jag har i alla fall inhandlat min dyraste handskar ever i dag på lunchen. Med bra grepp för rullstol och kryckor men som också håller värmen i den smällkallaste vinter. Ifall det blir vinter.


Visst verkar det som jag stressar upp mig för att slippa tänka på det som jag borde oroa mig för? De lite långsiktiga och stora förändringarna jag står inför. Som t ex hur jag kommer att finna mig tillrätta med livet som protestant.

Lite närmare nästa steg

I dag har jag varit på preoperationsundersökning inför amputationen den 15 december  Och får godkänt så här långt. Alltså har jag tjugo dagar kvar med två fötter. Alltså tjugo dagar kvar tills ett av mina problem kommer att opereras bort. Allt som känns som problem och krångel här i livet går inte att operera bort. Det mesta får man nog lära sig att leva med och hantera.

Men en fot som är klumpig och sne och vind och som blir sårig och infekterad så snart jag försöker använda den till det som en fot är tänkt att användas till. Typ att gå och stå på. En sån fot kan gott ersättas med protes.

Efter allt klagande och klankande. Efter att ha anklagat foten för att vara lika värdelös som en dildo i marsipan. Och alla svordomar jag öst över vänstra foten, har jag nu blivit lite kompensatorisk. Jag har börjat klappa om fossingen och berättat för den hur tacksam jag är, för att den faktiskt burit mig i dryga femtio år. Jag påminner om allt roligt vi upplevt tillsammans och alla äventyr den tagit mig ut på.

I samma vevar som jag börjar mitt liv utan vänsterfot skall jag ju också börja mitt liv utan politik. Eller i varje fall utan att vara politiker på heltid. Fast det var inte mitt eget beslut. Det hade, kan nu avslöjats, funnits stunder när jag var nära att ge upp och hoppa av kommunalrådsuppdraget. Men när jag väl bestämt mig för att inte göra det, bestämde jag mig också för att kandidera i årets kommunval för att jag ansåg mig ha mer att ge.

Jag ville verkligen. Jag ville ge järnet i valrörelsen, en sista gång. Som kommunalråd och nybliven ersättare i Vänsterpartiets partistyrelse. Jag trodde också på en valseger och såg fram emot att under en tid få vara med och styra i en kommun, utan att förutsättningarna grusades av en Alliansregering som sänkte skatten hellre än att satsa på välfärd. Sen kunde jag dra mig tillbaks, nöjd med mitt värv. Så blev det inte. Partiföreningen trodde inte på mig och jag blev förloraren i maktkampen.

Under årsmötet och en bit fram i maj, gick jag fortfarande gipsad, med vissa förhoppningar att den här gången kanske det funkar. Då tröstade jag mig efter mitt nederlag, med tankar om att flytta från stan och möjligheterna att söka nya spännande jobb och börja om. Men hälsan bar inte. Först drabbades jag av balansnervproblem orsakat av virus. Och några veckor efter att jag klivit ur gipset och börjat gå med nya handgjorda skor, kom bakslaget med nytt sår och begynnande infektioner i foten.

Efter en sommar med massa sjukvård, såromläggningar och penicillinknaprande blev alltså beslutet klart i början av september. Att flytta eller söka helt nya jobb är inte längre aktuellt. Istället är nu läget det att jag efter drygt åtta års tjänstledighet kommer att återvända till lanstinget sjukskriven och mitt under en längre rehabilitering. Nu tar jag en sak i taget. När jag väl är opererad, läkt och har lärt mig gå, då ska jag fundera över vad jag vill med yrkeslivet.

Beslutet

Det var den 1 september det blev bestämt. Jag var laddad och rätt nervös inför läkarbesöket på Hudiksvalls sjukhus. Hade stått på väntelista ett tag och var själv trött och less på att återigen hamna i vakuum i väntan på. Undrade hur länge det skulle dröja. Andra vårdgivare avvaktade och ville lämna över till "experten" d v s den kirurg som senast opererat min fot.

Men så blev jag då uppringd och fick en återbudstid med några få dagars varsel. Reste från valsugan i Gävle mot Hudiksvall med X-tåget och en bunt flygblad att sprida Vänsterpartiets politik med där jag drog fram. Tåget var lite försenat och jag knatade på rätt bra genom Hudiks backiga gator och hamnade i det välfyllda och välbekanta väntrummet på sjukhusets ortopedmottagningen. Förutom en öerhört seg pekskärm på registreringsdatorn - som en grabb i tioårsåldern till sist hjälpte mig med - gick det raskt att bli inkallad till undersökningsrummet.

Den trevlige läkaren som hejar som en gammal bekant, fast han måste ha träffat många hundra patienter sen vi senast sågs.

Journaler, röntgenplåtar, resuméer som jag själv knappt har koll på efter alla dessa turer. Och år av olika behandlingar och bakslag.

Sen - nästa steg- ny operation? Efter expertkonsultation och väntetider, sen sex månaders rehab innan resultatet kan utvärderas. 

Raskt uppbådade jag all min beslutsamhet.
Så blev det bestämt. Jag remitterades till amputation och blev uppsatt på väntelista.

Lite synd om Dr Eriksson som gjort sitt bästa och bedömt och opererat och så gärna ville fixa min fot. Men det är mitt liv det handlar om och jag måste ta tjuren vid hornet och satsa på ett bättre liv. Utan fot och utan politik. Men med fortsatt kamp och en bra protes att gå på för att söka nya vägar och engagemang.

Den tavlan...

Det var för flera år sen jag köpte protestanten. Jag kan inte komma ihåg exakt när, men jag bodde på Valbogatan så det var alltså minst fyra år sen.

Jag hade sett Bengt Anefalls litografiutställning på Galleri Elexir. Hans serie tanter fascinerade och roade mig mycket och jag övervägde att teckna mig för en av tavlorna. Men vek av och ångrad mig bittert när jag sen inte hann tillbaks innan utställningen var avslutad .

Därför tog jag kontakt med konsnären direkt. Han var vid den tiden anställd som arkitekt vid Gävle kommuns bostadsföretag Gavlegårdarna. Han kom upp med skönheten direkt till mitt kontor i Stadshuset där jag som kommunalråd höll till på dagtid. Jag såg sen till att få tavlan inramad med en smal svart träram.

De övriga tanterna i litografiserien var kontanten och bastanten, vad jag minns. Men det var just protestanten som var mitt självklara val. Att protestera  har alltid varit en förhållningssätt i mitt liv. En rättighet och en skyldighet, när jag ser orättfärdigheter som jag vill att fler ska uppmärksamma. När jag vill se förändring av något slag.

Redan på den tiden hade jag också återkommande fotproblem och kände mig klumpig, halt och lytt. Det handlade  om återkommande infektioner, penicillin, gips eller ortopediska skor och haltande gång. Allt till följd av min mångåriga diabetes och en lätt ovilja att ge upp och bara sätta mig ner.

Den glada damen med röd protes, sin svajande röda hatt och en rätt uppkäftig attityd blev därför en sinnebild för hur jag ville förhålla mig till kroppens lyten och begränsningar. Att jag och andra kvinnor inte ska gömma oss utan kliva fram och finnas. Precis som vi är och trots skavanker och oskönheter.

Att jag själv en dag skulle bli en tant med protes tror jag inte fanns i min tankevärld vid den tiden jag inhandlade Anefalls tavla.  Men nu är jag snart där. Remissen skrevs i början av september. Och efter lite väntan har jag nu fått tid utsatt den 15 december för min underbens amputation.