Sixten

I dag år det min lillebrors födelsedag. Sixten föddes den 6/9 1966. Han skulle alltså ha fyllt 49 år idag om han levt. Men hans levnadsbana avslutades en kväll i börja på juli 2008. Det var då han valde att lägga sig på spåret en bit in i tunneln vid Slussen och låta saltsjöpendeln krossa kroppen.

Jag fick beskedet först på eftermiddagen följande dag. Jag var orolig för Sixten eftersom vi hade avtalat om att höras, men jag inte lyckades nå honom på mobilen. Jag var själv inlagd på infektionsavdelningen på grund av en sårinfektion i foten som däckat mig och krävde intravenös antibiotikabehandling. Jag hade läst in meddelanden på Sixtens mobilsvarare och såg själv till att ha mobilen laddad och vara tillgänglig.

Det var en personal på avdelningen som kom ut på terrassen, dit jag tagit mig med droppställning och rullstol, för att få lite luft och sol. När hon sa att hon hade något tråkigt att berätta, förstod jag genast att det hade med Sixten att göra. Hon berättade bara att han inte längre levde och gav mig ett telefonnummer till en polis dit jag fick ringa för att få besked om vad som hänt.

Klart det var en chock för mig. Och som alltid när någon som står en när rycks bort har jag sörjt lillbrorsan och saknat. Men därutöver lämnades jag kvar med alla dessa frågor som jag tror de flesta som varit med om att en närstående tagit sitt liv, kan känna igen.

Han lämnade inget meddelande eller brev efter sig. Hur många gånger har jag inte frågat mig varför han inte bett mig om hjälp. Varför hade jag inte förstått? Eller hade jag anat men ändå inte kunnat hjälpa? Och hade han bestämt sig redan sista gången vi talades vid på telefon. Eller var det något som hände sen som fick honom att ta steget. Han lät ju så glad och fylld av framtidsplaner då. Praktiken som skulle övergå i anställning. Den relativt nye pojkvännen. Men han hade dragit på sig skulder och var redan när vi pratades vid vräkningshotad.

Och där fanns hans historia med suicidförsök i ungdomen, depressiva perioder och ett tilltagande drickande de senaste åren. I efterhand fick jag tala med en sköterska vid psykiatrimottagningen i Falun, som haft samtalskontakt med Sixten. Den kontakten avslutades några månader innan hans suicid. De var båda ense om att han inte längre hade behov av kontakten.

I övrigt har jag inte för egen del bearbetat det inträffade på djupet. Under min sjukskrivningstid har jag haft tid att tänka en hel del. Och många tankar har handlat om min älskade bror som inte längre finns. Vid något tillfälle när jag var begränsad i rörligheten och tyckte tillvaron var krånglig, kom jag på mig själv med att tänka, om Sixten levat skulle han säkert komma och besöka mig. Han hade kunnat hjälpa till med inköp och städning och allt annat praktiskt som var svårt att fixa. Och genast drabbades jag av skuld för mina egoistiska tankar- Att tänka att jag skulle ha nytta av honom för egen del.

Naturligtvis handlar min sorg och saknad om betydligt mer än så. Men det var också en del av vår syskonrelation. Den lite slarvig ansvarslöse lillbrorsan som kunde vara som uppslukad, för att annat upptog honom, för att han inte tänkte på att höra av sig bara eller för att han mådde dåligt(?)

Men så dök han upp. Glad, positiv och hjälpsam. Alltid fylld av idéer och planer.

Att vara sjukskriven i hemmet en längre period och delvis begränsad i min rörlighet, har varit en stor kontrast till tiden som kommunalråd när livet var fullt av sociala sammanhang, mejl och telefonförfrågningar, flängande och ont om tid på egen hand.

Jag har hunnit tänka, jag har läst och det är en förmån att få den tiden. När jag läste Alakoskis bok April i anhörigsverige, inspirerades jag att läsa om Lenner Axelssons bok Förluster- En bra grundläggande bok inför mitt återinträde i psykiatrikuratorsjobbet- Men också en vägledning i självreflektion. Där finns gott om igenkänning i min egen reaktion på Sixtens död och andra förluster och kriser jag varit med om i mitt liv.

Under min sjukskrivningstid har jag också kommit mig för att knyta kontakt med SPES – Riksförbundet för SuicidPrevention och Efterlevandes Stöd. Jag har tänk tanken förr. Många gånger och naturligtvis 08. Men det tog alltså sju år innan jag kom till skott.

1500 personer tar sitt liv varje år. Min lillebror fattas mig.

På resande fot

Det slår mig att den rubriken är mer sanningsenlig än någonsin. För första gången i livet reser jag nämligen inte på två fötter, utan på en fot. Men med en protes som ersättning för vänsterskonken. Och min snygga regnbågsbadprotes i resväskan. Och en krycka som stöd.

Det var redan i maj, när jag var så stursk att träningen gick så bra, att jag gick och rörde mig bra och att jag dessutom jobbade halvtid och hade gjort upp med min chef att jag skulle få augustisemester. Det var då jag började hoppas på att vara i form för en semesterresa i augusti. När jag gick in på mitt fackförbunds hemsida fann jag att en av Akademikerförbundets SSRs lägenheter i Fuengirola var ledig 15-22 augusti. Jag slog till på direkten. Lägenheten var stor nog för en eller två personer till, men det fanns ju gott om tid att söka ressällskap.

Det var strax efter som min högra fot slog bakut och jag tvingades till gips, avlastning och därmed rullstolsläge igen. Jag behöll bokningen trots att jag trodde det skulle bli ogörligt att komma iväg. Och nu är jag här. Som sjukskriven, med bök och hjälpmedel och på egen hand.

I vissa lägen skull det ha varit skönt att ha någon med sig. Men å andra siden skulle jag inte vara något vidare värst till ressällskap. Nu kan jag ta tillvaron i min egen takt. De första dagarna promenerade jag mycket i omgivningarna och längs den vackra strandpromenaden. Fiffigt med Fuengirola är att det längs strandpromenaden och efter alla större trottoarer finns ett stort antal bänkar perfekta både för protestanter från Sverige och för spanska pensionärer att sitta och vila på i värmen och kolla in folklivet.

Jag har ryggsäck och vattenflaska med på kryckpromenaden. De Spanska damerna har liten handväska och allt som oftast en solfjäder. Jag trodde faktiskt solfjädrar numer mest var turistsouvenirer eller bara del av flamencoföreställningar. Men icke- Här finns gott om skickligt solfjäderflåktande kvinnor på restauranger, gående till konsum eller sittande på bänkar. Männen använder inga handredskap för att fläkta sig ens när termometern stiger över 35 grader. De dricker massa öl och kör bil med luftkonditioneringen på max istället.

Tänkte mig att denna resa skulle ge gott om gåträning och rehabilitering. Men efter de första positiva dagarna åkte jag på kräksjukan. Pinsamt. Vilken amatör jag blivit. Det var minst 20 år sen senast jag fick någon sorts turistsjuka. Ett och ett halvt dygn i horisontalläge, med närhet till toaletten, förtärande yoghurt och vatten som lika raskt kom upp igen. Och täta blodsocker kontroller.

Nu har jag så sakteliga repat mig från pärsen, men känner mig fortfarande lite matt i kroppen. Ska ta det lite lugnt resten av veckan och avstår faktiskt från den planerade tågresan in till storstadsmyllret i Malaga. Den stad jag befinner mig i får vara gott nog. Här finns sol och värme. Och min badprotes har varit till stor nytta i bostadsrättsföreningens pol och i duschen. Men havsbaden hoppar jag denna gång. Även om det är näratill stranden är det för långt att promenera i badprotesen, och att byta protes på den finkorniga stranden känns som en onödig risk. Små fina sandkorn i proteshylsa eller linern är nog inge bra. Men havet är vackert att titta på i alla fall. Och solen strålar klart och nätterna är varma. Lägenheten är försedd med en väl tilltagen luftkonditionering. (Dock lite kommunikationsproblem, eftersom fjärrkontrollen är spansktalande.

Natten mot söndag återvänder jag till Gävle om allt går enligt plan. Måste erkänna att sista sträckan med tåg från Arlanda är största orosmomentet.

Tanketid

Det är semestertider för många nu. Alla hårt arbetande människor som äntligen har ledighet och fri tid för familj, för resande, för husrenoverande, för hobbyodlande eller för att bara koppla av. Facebook är fyllt av bilder från världens alla hörn. Och som ett svar på den svenska väderleken har utlandsresenärerna en närmast skadeglad ton när de lägger upp sina sol- och badbilder och anger temperaturen.

För egen del infinner sig ingen semesterkänsla. Med rätta, eftersom jag inte har semester utan är sjukskriven. Dock har jag fått lite sommarlov från sjukvården och har inga planerade läkarkontakter eller vårdbesök förrän i början av augusti.

Rent kroppsligt har jag återhämtat mig enligt konstens alla regler efter veckorna med rullstolsläge och inaktivitet, som jag ägnade första delen av sommaren åt. Jag kan ta mig fram och ta mig ut enbart stödd av en krycka nu. Foten ser läkt och fin ut och funkar ungefär som en fot ska. Faktiskt, när jag nu blivit gående och stående igen, är det protesbenet som blivit protestbenet. När jag gått längre sträckor har jag fått ont och blivit öm i stumpen. Den behöver helt enkelt en ny period för att vänja sig vid tryck och belastning. Men det blir bättre dag för dag.

Det går lite i vågor, hur mycket jag tar mig för och hur jag använder tiden som sjukskriven. Ibland känner jag mig aktiv och alert, men jag har också perioder då tiden bara går och jag känner mig seg och overksam. Har i alla fall läst färdigt Susanna Alakoskis senaste bok och fått en del egna tankar utifrån den. Inspirerad av Alakoskis personliga text har jag också börjat läsa om en bok hon citerar flitigt. Förluster av Barbro LennéerAxelson, är en klok och viktig bok. Mycket matnyttigt för alla oss som jobbar med människor, men också en hjälp att förstå sitt eget liv och vad det gör med en.

  

I natt vaknade jag kl 00.53

Jag satt och tittade ut på mörkret

och på skönheten i stadens lyktor

Gryningen var alltför avlägsen

för att inväntas

De ljusa nätternas tid är förbi

 

Med kroppens tyngd mot madrassen

gled jag strax in i sömnen igen

Jag drömde om en människa

som mött min blick

och berört mig

 

Också livet har årstider

Det gäller att lära sig att njuta av växlingarna

och att se skönheten i dess nyanser

och skiftande tillgång på ljus

Protestanten går igen - men varsamt

Åkte till Hudiksvall i onsdags. Med sjukresa, rullstol och ingipsad fot. Åkte hem med sjukresa och rullstol, men utan gips. Sår, ostit och eventuell fraktur är under läkning och hur som bedömer ortopedspecialisten att gips inte längre behövs och att jag så sakteliga kan börja belasta foten. Lite osäkert i början förstås. Foten känns stel och orörlig, liksom höfterna till att börja med. Även protesen kändes vinglig och velig de första stegen. Men redan har jag hittat tillbaka till tekniken jag som protestant behöver.

Muskelstyrkan kommer att ta tid att återfå i de delar av kroppen som varit overksamma under dessa veckor i rullstol. Men balans och fysiskt självförtroende som sitter i hjärnan går enklare än jag trott att hitta tillbaks till. Får god hjälp av min sjukgymnast. Och fördelen med att lära sig gå för andra gången inom några månader, är att jag trots allt har med mig erfarenheten av hur man lär sig.

Nu gäller det att hitta balansen. Att tillåta mig njuta av förmågan att resa på kroppen och stå och gå hemmavid. Men använda kryckor och inte belasta för mycket. Träna efter programmet för att stärka de små musklerna i foten och få igång cirkulation i vaden och foten. Men inte förivra mig. Uppföljande sjukvårdsbesök i morgon för att följa utvecklingen.  Kanske den sedan tidigare spaniensemestern i augusti ändå är möjlig? Behåller den bokade lägenheten och ser tiden an.

Ortopedspecialisten skrev sjukintyg till mitten av augusti och Försäkringskassan har beviljat sjukersättning via SMS. Men jag ägnar rätt mycket tankekraft åt att planera mitt återtåg till yrkeslivet och ställa mig frågor om vad jag vill och kan och hur jag ska hitta min plats. Att vara sjukskriven i hemmet är ingen höjdare. Det krävs mycket av mig för att inte bli socialt isolerad, för att hitta stimulans.

Lägenheten skulle förtjäna en storstädning, men den sortens fysiska ansträngningar får anstå ännu några dagar. Ägnar mig istället åt vilsamma, stillasittande aktiviteter. Just nu läser jag Susanna Alakoskis bok April i anhörigsverige, och sommarens ankoms gör att balkongen blir den självklara platsen för både läsning och skrivande.

En riktigt bra investering jag gjorde när jag köpte den bärbara datorn. Den får följa med mig till Spanien. OM jag åker till Spanien i augusti.

I väntan på

Nu har det passerat mer än ett halvår sedan min vänsterfot opererades bort. Och över en månad sedan den högra blev försedd med gips och beordrad till passivitet och avlastning. Det känns som det är mycket i väntan på just nu. I väntan på min tur i väntrummen. I väntan på sjukresa. I väntan på försäkringskassebeslut. I väntan på läkarbesked. Närmast är det nog besöket hos ortopedspecialist i Hudiksvall på onsdag och hans bedömning och tolkning av de senaste röntgenundersökningarna, som jag väntar på. I alla fall har jag hängt upp mig på det utlåtandet. Då borde jag få svar på vad som är galet i foten. Om gips och penicillin gett effekt och läkning. Därmed lite prognos för framtida funktion. Och framförallt väntar jag på ett besked om hur länge jag ska fortsätta med gipsbehandlingen och att vara beroende av rullstolen.

Det ÄR en bökig och rätt jobbig tillvaro. Rent praktisk. Att få hem mat, att tvätta, duscha och kasta sopor, att vara beroende av färdtjänst och sjukresor. Och dessa otaliga missar i stil med dagens bravur när jag petar ner en gräddfilsburk från kylskåpshyllan på grund av min begränsade räckvidd. Det tog en halvtimme att hjälpligt torka bort den vita geggan från kylskåpet, köksgolvet och rullstolen.

Men också mentalt, just för att jag börjat ta mig fram gående och börjat få förväntningar och förhoppningar. Kändes så nära målet med amputationen, att bli rörligare och aktivare och kunna resa och njuta av livet. Nu har jag tvingats skruva ner mina förväntningar igen.

Det är nog många som är i väntan på just nu. I väntan på semester. I väntan på sommaren. Min semester får också vänta eftersom jag är sjukskriven. Och när det gäller sommaren kan jag bara berätta att det är jag som beställt vädret. Sommaren får gärna komma, men först efter att jag blivit av med gipset och kan gå igen och använda min nya fina badprotes.

Oavsett vad det gäller är det där med att vara i väntan på ingen bra lösning. Om en bara är i väntan på.

Drömmar, ambitioner och mål är bra att ha för att hålla uppe motivationen. Men att bara stänga av och härda ut funkar inget bra i längden.  Under tiden man är i väntan på måste livet också levas och stunden nu få en betydelse. För mig handlar det om att tillvarata den tid jag får när jag inte kan jobba och inte flänga runt så mycket. Att ha tid att läsa, tänka och skriva är faktiskt en förmån.

Det allra viktigaste är mänskliga möten och social stimulans. Sådant som jag tidigare haft god tillgång till i vardagen utan att behöva anstränga mig. Det känns som jag då inte ens förstått hur viktigt det är.

Nu njuter jag och uppskattar ett restaurangbesök och trevlig samvaro med en kompis, en intressant skrivarträff eller en spännande konstvernissage dit jag kan ta mig med färdtjänst. Det går att göra viktiga saker som skänker livet mening, under tiden och fast man är i väntan på.

Tankar på mors dag

Den sista söndagen i maj är för många en dag man på olika sätt tillbringar i den närmaste familjekretsen. För mig är mors dag ingen dag som kräver något speciellt av mig. Jag tillbringar dagen för mig själv i min lägenhet. Byiga vindar och mörka molnbankar ger mig ursäkt att avstå från utevistelser. Och okej, mitt beroende av rullstolen inverkar också hämmande på äventyrslusta och inspiration för sådant som kräver förflyttning.

Att jag själv inte är mor betyder inte att jag i något sorts surt-sa-räven-anda vägrar befatta mig med dagens tema. Klart att tankarna går till min egen mamma och funderingar hur jag skulle ha uppmärksammat henne om hon ännu levat. Det har nu passerat tio år sedan hon dog. Men hon finns fortfarande högst närvarande i mina tankar och drömmar.

I år uppnår jag också samma ålder som min mamma var i när pappa dog. Mamma var 53 år när hon blev änka efter trettio års äktenskap. Hon levde sen ensam resten av sitt liv. Hennes hela liv har varit fyllt av hårt arbete och plikter. Även när ledgångsreumatismen tärde på hennes kropp och värkte sönder lederna. Men hon fick aldrig någon belöning för sitt slit. Eller unnade sig inte?

Som hustru till en småbrukare och mjölkbonde, var det mamma som, förutom att sköta hushållet och oss barn, gjorde det mesta av vardagsarbetet på gården. Helt oavlönat. Pappa drygade ut familjens inkomster genom att jobba som skogsarbetare eller på sågverket under vinterhalvåret.

En tid efter pappas död skänkte mamma bort sin arvedel av gården till min äldre bror. Hon levde sen som hyresgäst hos honom och levde under knappa omständigheter som fattigpensionär.

Så olika liv vi levt, jag och min mamma. Jag född på sextiotalet och hon på trettiotalet.

 

Svordomar och självömkan

Känner lite tvekan. Ska jag verkligen lägga ut min frustration till offentligt beskådande på bloggen? Men också smällarna och bakslagen är väl en del av min väg till livet som protestant.

Det var ju med förhoppningen att slippa infektioner, gipsbehandlingar och långa penicillinkurer som beslutet att amputera togs. Men nu, fem månader efter operationen sitter jag här med min protes på vänsterbenet och min högra, kvarvarande fot i högläge i ett rejält gipspaket. Med stränga order att den inte får belastas. I badrumsskåpet står en stor burk Herracillin med ordination på klisterlappen: 1 tablett 3 ggr dagligen under åtminstone tre månader.

Det var i tisdags efter att fler experter slagit sina huvuden ihop som det bestämdes att jag måste vara ingipsad. Alla tider på gåskolan inställda tills vidare. Och när jag med rullstol och sjukresa anlände till sjukhuset i går hade ordinationerna skärps ytterligare. Total avlastning av foten. Det innebär alltså att jag kommer att vara beroende av min rullstol under ett antal veckor framåt. Ny röntgen om ca en månad.

Protesens roll numer blir bara att kliva på när jag förflyttar mig från rullstolen till toasitsen eller att resa sig på för att nå saker längst upp i skåpet. Och att klara av morgonduschen är ett helt äventyr när jag måste ta mig över badkarskanten med en stump och en inplastad gipsfot som inte får belastas.

Jo, jag är gruvligt orolig för vad som hände och varför det blev så här. Infektion i skavsår är en sak. Men ostit och misstänkt fraktur!? Kommer det att läka med den behandling jag nu står under och när? Och vad kommer foten att klara av i framtiden? Sådana tankar snurrar runt. Den högra foten genomgick en omfattande operation 2008-2009 och har efter det inte gett några bekymmer alls i tillvaron. Den har fungerat som den ska under tiden som vänsterfoten stått för alla bekymmer.

Men mycket av min frustration handlar också om allt det som gick så bra och fyllde mig med livslust som nu smet undan mitt för ögonen. Att jag var så taggad och hoppfull och älskade att gå och stå och kunna göra allt jag inte kunnat under vintern. Att jag börjat ta mig ut och få mina sociala behov tillgodosedda.  Just när jag börjat våga hoppas att det här går bra. Nu har jag passerat det jobbigaste. Planer framåt och för sommaren växte fram i skallen och några mer konkreta inbokningar som nu kanske måste bokas bort. Nu får jag använda helgen till att fundera på om jag måste gå tillbaks till heltidssjukskrivning igen.

En liten sorglustig sak var att när jag kom hem från sjukhuset i går och letade efter nyckeln i jackfickan, hittade jag också cykelnyckeln där. De hade legat kvar sen i söndags då jag gjorde mina första lite osäkra försök att cykla. Och blev överlycklig när jag lyckades. Tänkte att jag nog bara behöver öva några gånger till att hitta balansen vid starten innan jag ger mig ut i livligare trafik

Storkonsument av vård

I går lyckades jag med konststycket att på en och samma eftermiddag ha ett tiotal vårdkontakter. En sjukgymnast, en fotterapeut, en medicinläkare, ett par röntgensjuksköterskor, fyra akutsjuksköterskor och en ortopedläkare. Dessa träffade jag rent fysiskt och därutöver konsulterades ytterligare ett par läkare.

Sjukgymnasten var på min vanliga inplanerade lektion på gåskolan. Alltså henne som jag träffar tre gånger i veckan. Lite nya utmanande övningar för balansens skull. Och jag köper faktiskt hennes berömmande ord om framstegen. Jag märker själv att jag går stadigare och stabilare och vågar lita på min kropps förmågor mer och mer för varje dag. Det lönar sig att träna flitigt och jag blir glad av att kunna pressa kroppen och vara fysiskt aktiv.

Efter det var jag inbokad på fotvården för att få min såriga tå ompysslad. Där dök också min diabetesläkare upp som hade fått kännedom om förra veckans akutbesök och penicillinbehandlingen. Hon konstaterade, trots att svullnad och rodnad försvunnit och såret verkar börja läka, att tio dagars kur är otillräckligt. Hon förlängde receptet på peicillin och skrev också en remiss till röntgen.

Lika bra att få det gjort tänkte jag och knatade iväg till röntgens drop-in mottagning där tån och högerfoten blev plåtade från flera vinklar. Men därifrån blev jag sen bestämt hänvisad till akutmottagningen, trots att jag försökte protestera och sa att min medicinläkare skulle höra av sig när hon fått röntgensvaret. Och väl inne på akuten behövde jag inte känna mig ensam. Väntrummet var besatt till sista stolen och de inskrivande sköterskorna redan inne på flera timmars övertid. När jag efter lång tids väntan blev inkallad på akutavdelningen var alla korridorer där fulla av sängar och patienter omgivna av oroliga anhöriga.

För mig blev det dock ett glatt återseende när jag togs emot av en sköterska som för flera år sedan skötte långa gipsbehandlingar på min vänstra fot. Hon är alltså en av alla dem som under årens lopp lagt engagemang och yrkesskicklighet på att försöka fixa den fot som, trots alla insatser, nu ersatts med protes.

Att jag skickades till akuten berodde på att röntgenläkaren bedömde att det fanns en misstänkt fraktur på stortån. Men jag har ju inte stött i eller skadat tån, så förmodlingen har infektionen hunnit angripa leden eller skelettet. AT-läkaren konstaterade dock att jag redan stod på rätt behandling kopplat till den sårodling som tagits och att svullnaden ju gått ner. Så när jag lämnade akuten runt halv åtta var ordinationen håll i, håll ut och räkna med att det tar sin tid att läka.

I dag har min underbare medicinläkare ringt mig. Hon höjde dosen av Heracillin ett snäpp och har kopplat in Infektionsläkare och Ortoped för uppföljning. Visst är det trist att vara så uppbokad och beroende av vården. Visst är det trist att behöva knapra penicillin igen.  Men skam den som ger sig. Denna kris borde reda sig vad det lider. Och jag får ju gå och stå och fortsätta att träna under tiden.

Bra att vården finns när det krisar. Men så bedrövligt att den är så överbelastad. Och var det verkligen nödvändigt att jag med alla mina specialistsjukvårdskontakter, måste gå via akuten?

Evigt tacksam är jag att såna som Elin, Katarina och Siv finns och håller vården flytande och ger allt för patienter och vårdkvalitet. Men ett är säkert. Akutmottagningen i Gävle måste byggas om och byggas till snabbast kvickt. För patienternas skull och för att vårdens änglar och slitvargar ska orka jobba kvar i längden.

Bra bemötande och vård - men det tar sin tid på akuten

I dag jobbade jag fyra timmar. Och var själv patient i fyra timmar, mestadels sittande i akutmottagningens väntrum. Lite fel vårdnivå att hamna på akuten för ett skavsår, känns det som. Men så blev det.

Mitt tränande på gåskolan och på egen hand har gett klara framsteg. Jag går bättre och bättre nu, men använder en krycka eller stavar när jag rö mig längre sträckor utomhus. Fortfarande sjukskriven på 50% och kan känna att det tar sin lilla tid att komma in i ett nytt jobb när man bara är där typ fyra timmar per dag. Jag åker buss till och från jobbet. (Praktiskt med månadskort på stadsbussarna i Gävle). Ibland när jag avslutar dagen med vårdbesök eller fysioterapi/gåskola ”unnar” jag mig sjukresa hem och kan då åka taxi från dörr till dörr.

Naturligtvis har min nya rörlighet också inneburit att jag nött mycket på min kvarvarande fot. Dessutom med ny träningssko. En förhårdnad på högra stortån, hann spricka upp och bli ett vätskande sår. Ortopedtekniska har fixat fram sandaler som frilägger tån. Nu kommer jag att använda dem tills såret är läkt och en ny och lite rymligare och mer anpassad träningssko har blivit klar.

Svor en hel del under helgen när jag märkte att såret vätskade och inte ville läka samt att jag började svullna rätt rejält i fot och ankel. Insåg att här behövs nog penicillin för att ingen ilsken infektion skall ställa till det och försinka min rehabilitering. Lyckades till i dag få en akuttid hos fotterapeuten och tänkte om hon bedömer samma som jag borde det väl vara lätt att få tag på en läkare som förskriver det som behövs. Sådana turer har jag ju varit med om många gånger med den nu avlägsnade foten.

Men infektionsmottagningen ville tydligen inte förskriva något på annan vårdgivares inrådan och hade ont om läkartider på stört. Därför blev jag skickad till akuten. Inskrivningssamtal enligt konstens alla regler, sköterskekontakter, sårodling och ett kort samtal med ortopedisk AT-läkare och däremellan mycket tid i väntrum. Nära fyra timmar senare kom jag ut med ett recept på en tio dagars penicillinkur.

Har redan börjat behandlingen och tänker att nu har mitt lilla skavsår fått bästa förutsättningarna för att läka. I morgon är det nytt pass på gåskolan. Jag ska knata dit i mina sandaler, efter en förmiddag på jobbet på den allmänpsykiatriska öppenvårdsmottagningen som lämpligt nog ligger i huset intill.

Jobbdags

Nu är det dags att återgå till arbetslivet. Efter åtta år som förtroendevald och heltidsarvoderad politiker och därefter dryga fyra månader som helt sjukskriven, skall jag i morgon börja arbeta på halvtid. Det är i grunden samma jobb som jag ägnade mig åt 1999-2006. Fast ändå inte. Eller?

På sätt och vis att kliva tillbaks på samma ruta som jag befann mig på för 15 år sedan när jag började min anställning på den psykiatriska öppenvårdsmottagningen i Gävle. Fast då var jag landstingsanställd. Nu är jag anställd på Region Gävleborg. Men annan organisation, andra chefer och kollegor, andra rutiner – det är ju en sak. Det mest spännande är hur socionomens yrkesroll ser ut i dagens vuxenpsykiatri. Hur ser innehållet i jobbet ut?

Kommer jag att hitta tillbaks till den stolthet jag en gång kände över yrket som socionom och socialarbetare? Kommer jag att ha användning för allt jag lärde mig då, allt jag läste, och alla vidare- och fortutbildningar jag gått? Eller kommer jag att vara en novis som får början från början för att passa in i det som nu förväntas från arbetsgivaren?

Det är inte riktigt min stil att ångra val jag gjort, eller ens grunna på det. Men visst har jag ibland tänk tanken. Hur hade mitt liv sett ut om jag inte hade ställt upp på att bli kommunalråd? Var hade jag då befunnit mig i yrkeslivet och karriären?

Jag kommer att vara sjukskriven på halva tiden ett tag till. Jag behöver ännu rätt mycket tid och kraft till min rehabilitering. Att öva och träna min  kropp, styrka och balans. Och att inrätta livet som protestant. Trots allt har jag inte haft min protes mer än en månad. Och det hjälper inte på alla plan att bara var ivrig och envis. Vissa saker behöver tid också.  Varken läkare eller Försäkringskassa har visat något engagemang i den processen. Det är jag själv som väljer att nu bryta sjukskrivningen på 50 %. Av ren nyfikenhet? Fortsättningen får väl bli lite att testa och känna efter vad som funkar och när det är dags för nya steg.

Huvuddelen av min sommarsemester får jag i augusti. Och då skall jag vara rörlig nog för att ge mig ut och resa och kunna njuta av det. Det är ett mål på vägen.

Skönt att få räta upp sig

Nu lever jag livet mestadels upprätt. Visserligen behöver jag stöd av rollator eller kryckor för balansens skull när jag går på protesen. Men ändå. I går var premiär med en tur på stan utan rullstol. Lite krångligare än förväntat dock när jag skulle beställa färdtjänstresa till frissan. Jag har ju tidigare åkt sjukresa till sjukhuset med rollator och då var det enkelt att beställa. Men när jag nu glatt meddelade kvinnan på beställningscentralen att jag lämnar rullstolen hemma och åker med bara kryckor, fick jag till svar ” – Tyvärr, ditt färdtjänstbeslut gäller bara för rullstol. Jag kan inte skicka en vanlig bil. Bara rullstolsbuss.”
Nu var chauffören så vänlig att jag fick åka i hans stora fina specialfordon utan rullstol. Och tills jag skulle boka hemresan hade jag hunnit få tag på kommunens handläggare som fattat beslut att färdtjänstresa även får ske sittande i passagerarsäte. Nu är det möjligt att börja ta bussen också och förhoppningsvis är cyklande inte alltför långt borta (?).

Jo, jag känner livsandarna börjar återvända nu. Visst är det mycket kvar att kämpa sig igenom än. Men jag mår bra av att få träna tre gånger i veckan. Jag mår bra av att jag gör framsteg och att andra uppmärksammar det. Min granne påpekade nyss att jag ser mycket piggare ut nu när jag står upp. En apotekare hälsade glatt och tyckte det hade gått så otroligt fort att komma upp från rullstolen.

Det är otroligt bra att få träna regelbundet på fysioterapin. Måndag och onsdag tillsammans med personal som trimmar min balans och gåteknik och i dag fredag har jag gymtränat mer på egen hand. Jag har fått ett träningsprogram och får hjälp och support vid behov, men är annars fri att pressa mig och öka belastningen efter eget tycke. Åh vad jag njuter av att kunna ta i och känna styrkan återkomma och en skön trötthet i kroppen efter ett timslångt pass. Nu känns det helt okej att, efter att tvättat svettiga träningskläder, bara krypa upp i soffan och koppla av.

Taggad för träning

Efter en rätt händelserik vecka unnar jag mig att vara lite lördagslat. Jag kör mina träningspass på sjukhusets fysioterapi varje måndag, onsdag och fredag. Är rätt flitig med balansövningar hemmavid också och att gå på protesen med rollator- eller kryckstöd.

Min nya liner, som sitter under proteshylsan direkt mot huden, fick jag i torsdags. Den trivs bättre ihop med mig och rodnaden och klådan på stumpen och knäet har lungnat ner sig. Det betyder att jag vågar använda protesen mycket längre tider nu utan att lufta och vila.

Jag fick också bakkanten av proteshylsan lite, lite nerslipad. Det gör att jag är något rörligare i knäet. Klen och vingligt är det dock fortfarande. Och kanske hade det varit enklare om jag haft en längre bit av underbenet kvar. Men nu vågar jag hoppas jag kan bli tillräckligt rörlig bara jag för tid att träna.

I går fredag såg sjukgymnasten först lite skeptisk ut närjag bad att få försöka mig på träningscykeln. Men hon är en positiv och uppmuntrande kvinna, som lät mig försöka. Och det funkade! Jag kunde trampa runt.

Sen gick resten av träningen som en dans när jag tog mig runt på maskiner och redskap och stärkte olika delar av kroppen. Vilken skön känsla det är att kunna ta i och träna igen så att jag blir både varm och lite lagom trött i hela kroppen. Tryggt att ha en hjälpade hand vid sidan nu innan balansen funkar så bra. (Lite kul att ha någon att fnissa ihop med också, när jag inte är så stark som jag själv tror) Men snart  borde jag kunna gymma på egen hand.

 Efter ett möte med några av mina nya kollegor på psykiatrins öppenvård börjar jag också mentalt ställa in mig på att vara yrkesverksam och slippa heltidssjukskrivningen. Om inget krånglar till sig borde jag kunna börja jobba halvtid efter påskhelgen. Jag kommer ju trots allt att behöva mycket tid och utrymme för egna vårdkontakter och rehabilitering under våren.

 

Hjälpmedel och träningshinder

Så här vackra marsdagar är det lätt att också se fördelar med att vara sjukskriven i hemmet. Kyliga nätter, men strålande sol på dagarna gör att temperaturen stiger snabbt och jag passar på att sitta på balkongen eller ute mot en vägg en stund mitt på dan. Hur härligt är det inte att känna den första vårsolen värma i ansiktet?! 

Men vissa dagar har jag annat att göra. Nu har jag tider på gåskolan 3 ggr i veckan. Det är jättebra att så ofta träna med sjukgymnast och undersköterska, som vet hur man övar balans och hur man får upp styrkan i den lätt förslappade kroppen - åtminstone den nedre halvan. Och man behöver proffs som ser och kommenterar framstegen för att hålla uppe motivationen. 

En hel del kan jag träna hemma på egen hand också.  Stå på en kudde och försöka hålla balansen till exempel. Och ja, jag gör framsteg. Jag kan nu stå på protesen utan stöd och gå rätt så stadigt med stöd av barr eller rollator. 

Men det finns bekymmer också som sätter krokben för min framfart med tränandet och sånt som väcker allt från oro till små katastroftankar. En sak är vinglet i knäet. Det kommer dock säkert att bli bättre efter hand när lårmuskler och de små musklerna runt knäet fått lite mer styrka. 

Så var det då det där med rollatorn. Först var jag lite tveksam. Typ -  "jag har ju kryckor som jag kan ta mig fram med i början."  Men efter att jag använt rollator uppe på sjukhusets fysioterapi insåg jag vilket bra träningsredskap det är. I måndags bestämdes det alltså att jag skulle få hyra/låna en rollator. Eftersom det var svårt att ta sig hem med både rullstol och rollator, ringde gåskolans sjukgymnast till min hälsocentral och bad dem fixa en åt mig. Det borde gå över dan...

Men icke. Efter ett par påstötningar fick jag rollatorn levererad i går fredag, sent på eftermiddagen. Och då visar det sig att det blev fel storlek. Trots att handtagen är inställda på maxhöjd är den för låg. Och jag är ju trots allt under medellängd. Jag får behålla rollatorn under helgen och ska (förhoppningsvis) få den utbytt till rätt storlek under nästa vecka. Jag använder den inomhus men ser ut som en krum gumma. Och hur jag ser ut är väl inte så viktigt. Men jag behöver kunna sträcka min kropp för att få rätt träning och slippa ryggont. 

Det som gör mig mest orolig är att protesen tar i knävecket, trots ett försök att justera genom att slipa ner bakkanten på proteshylsan. Med protesen på kan jag fortfarande inte böja knäet i mer än knappt 90 grader. Inte en suck att kunna cykla med den skånken! Jag ska dock få komma till ortopedtekniska igen på torsdag för att se om det går att lösa. 

Ett annat bekymmer är att jag fått någon sorts allergisk reaktion av linern (Den elastiska tjocka silikonstrumpa som sitter på stumpen under protesen) Huden får blossande röda fläckar  och utslag när linern varit på en stund. Nu kan jag inte ha protesen hela dagarna, utan måste ta av och lufta och låta stumpen vila flera gånger per dag. En ny  liner är dock på väg. En som ska vara mindre irriterande för huden. Men det är beställningsvara från Tyskland... suck.

 

Det räcker alltså inte med att vara taggad och envis. Det är annat som ska falla på plats innan jag kan träna fullt ut. Men den som väntar på något gott...

Redo att börja träna bort sittfläsket

Nu har jag varit med protes i fyra dagar.  Jag var på gåskolan i fredags och fick gå fram och tillbaka vid barren med tyngden på armarna, alltså ingen belastning på protesen. Ortopedtekniker kollade noga in mitt rörelsemönster och skruvade och gjorde lite fininställningar. En ortopedtekniker som varit engagerad i mina skor genom åren var också på plats. Av henne fick jag foten. Det vill säga en gyllene fot. Hon hade tagit fram den senaste gipsavgjutningen av min vänsterfot och var på väg att slänga den, eftersom just den foten ju inte behöver några handgjorda skor mer. (Protesfoten får nöja sig med vanliga serietillverkade skor.) Men så fick hon då ett infall och målade den vinda gipsfoten i guld istället och gav den till mig. 

Sen fick jag åka hem med protesen på. I rullstol och med sjukresebuss. Under helgen var det mest att vänja sig vid att ha protesen på, utan att gå på den. Ta den av och på och känna efter.

 

På söndag var jag naturligtvis delaktig i den internationella kvinnodagen. Dessvärre missade jag ett par evenemang på stan som jag gärna varit med på. Men det blev lite för krångligt när jag inte kan förflytta mig så snabbt för egen maskin. Istället tog jag färdtjänst direkt till den lokal där Vänsterpartiet och Ung Vänster höll till med sitt evenemang stora delar av dagen. Stod i valet och kvalet om jag skulle ha protesen på eller ej, men drog slutsatsen att det nog blev lite riskabelt att ha den på så länge. Den fick stå hemma för sig själv medan jag och stumpen roade oss på egen hand. 

Jag höll också ett föredrag. Känns inte helt bekvämt att sitta ner i rullstol när man pratar offentlig. Men med service, teknikhjälp och en snäll publik funkade det förvånansvärt bra.

 

På måndagens gåskolepass fick jag då gå på protesen och lägga tyngd på den, stödjande mig på barren eller en rollator. Gissa om det kändes märkligt!? Och spännande. Proteshylsan fick slipas ner lite i bakkanten också för att jag ska kunna böja mitt knä.

Trots det känns fortfarande inte vinkeln helt okej. Det tar i i knävecket. Detta och lite smärtor från knäskålen gjorde att jag plötsligt drabbades av tvivel.  Tänk om det inte går att få till protesen så att den fungerar så bra som jag förväntar mig?  Tänk om stumpen är för kort för att knäleden ska kunna böjas fritt utan att protesen tar i knävecket? Hur ska jag då nånsin kunna cykla igen? Hemska tanke.

Och inte har arbetsterapin levererat nån rollator heller, för hemträningens skull...

Har tränat efter bästa förmåga med kryckorna i alla fall. Och att balansen inte är så mycket att hurra för kan ju bero på otränade muskler i lår och knä. Och är det bara det finns det ju bot. 

I morgon tar jag nya tag igen med ett pass hos sjukgymnasten på gåskolan.

Har föresten investerat i ett par nya brallor. Sportbutikskillen såg först lite frågande ut när jag sa "Har ni byxor som jag kan ta på utan att behöva ta av protesen. Och så ska det gå att ta av och på protesen utan att ta av sig byxorna."  Men han hittade en par som uppfyllde mina specialkrav. Med dolda dragkedjor längst ner i byxbenens sidor.

I böckernas förrollande värld

Att vara sjukskriven i hemmet och vara fysiskt begränsad ger mig möjlighet att läsa mycket mer än jag gjort på år och dar. Listan med böcker jag vill läsa har tidigare blivit bara längre och längre. Det finns ju så många himla bra och intressanta verk att ge sig i kast med. Och just i den andan har jag hittills sällan läst om böcker. Det finns ju så många nya som väntar...

För mig tror jag det är samma sak som med resandet. Jag vet många som ätervänder och kanke semestrar på sama plats år efter år. Det låter jättemysigt, men är inget för mig. Jag är helt enkelt för nyfiken och lockas ständigt av nya spännande resmål. Förutom London och Köpenhamn och naturligtvis en radda svenska städer och orter som det är enkelt att ta sig till, är det nog bara Albufeira på portugals sydkust som jag besökt två gånger.

Bland alla nya resmål, har det dock dykt upp några -dit-vill-jag-återvända-ställen på önskelistan under de år jag varken haft tid eller hälsa för så mycket resande som jag skulle önska.  Dit hör Lissabon, Havanna och Malaga.

Och lite så är det väl med läsandet nu under sjukskrivningstiden. Förutom alla nya bekantskaper har jag också tid att läsa  om några böcker som varit särskilt viktiga och satt spår. Hittills har jag läst om Nattvakten av Sarah Waters.  Det var min första bekanskap med denna brittiska författarinna, som skriver så otroligt fångslande historiska romaner och låter läsarna ta del av människornas liv, umbäranden  och drömmar. Och jag blev inte besviken. Nattvakten  var lika uppslukande nu när jag läste den en andra gång efter åtskilliga år.

En annan bok jag läst om är Yvonne Hierdmans Den röda grevinnan. Denna gång valde jag ljudboken med författarinnans egen uppläsning. Förra gången jag läste den var jag fascinerad av Hirdmans sökande efter sin mammas och mormors livshistoria och hur hon förhöll sig till det och förstod vad som  präglat dem och därmed henne själv. Den här gången slogs jag av vilken helt underbar berättelse om Europas historia hon författat, sprängfylld av fakta om politiska och världshistoriska händelser.

Den bok som nu står på tur för omläsning är Ett eget rum, som Virginia Woolff skrev i slutet på 1920-talet. Den fick stort genomslag i dåtidens kvinnorörelse, men har sedan dess lästs av många generationer kämpande kvinnor och feminister.

Själv läste jag den under mitt feministiska uppvaknande på 80-talet. Antar att jag som fattig student valde att låna den vid detta tillfälle.
Häromdagen hörde jag Susanna Alakoski i Lundströms bokradio. när hon berättade hur många gånger hon läst om och låtit sig inspirerats av Ett eget rum. Och jag lät mig inspireras av Alakoski och bestämde mig för att inhandla ett alldeles eget ex av den senaste utgåvan av Virginia Woolfs kanske mest omtalade och omlästa bok.

 

Mitt i min sjukskrivning

I dag fick jag sms från "Fkassan". På en lördag?! Kanske  lite fördröjning för att jag skulle få det som Happy Valentine's Day-hälsning bara? För när jag loggar in på Mina sidor via Försäkringskassans web ser jag att beslutet togs redan i går.

Nu har jag beviljats hel sjukpenning fram till 19 april. Utan att vare sig prata med läkaren som förlängt sjukintyget eller med någon handläggare på Försäkringskassan. Nästan så jag själv tycker det gick förvånansvärt lättvindigt. Med tanke på allt man hört om ifrågasättande och krångel för människor som faktiskt har sjukdomar som gör dem arbetsoförmögna.

Men nåja, mitt arbetshinder är ju ganska konkret och det är bara knappt två månader sedan jag genomgick underbensamputationen. Och jag har ännu inte fått träffa min nya konstgjorda fot som jag ska bli kompis med och lära mig gå på. Innan jag kan kalla mig protestant på riktigt. 

Den sysslolöshet och sociala isolering som sjukskrivningen innebär för mig kan säkert vara bra, nyttigt och nödvändigt. Att vänja sig vid att inte vara kommunalråd är också en process och en omställning på samma sätt som att vänja sig vid att inte ha en vänsterfot. Ett jobb jag måste göra med mig själv, men också förhålla mig till i mötet med omgivningen.

Att jag nu är sjukskriven och begränsad i min rörlighet innebär att jag har mycket tid på egen hand. På gott och ont. Onekligen en skarp kontrast mot tiden som heltidspolitiker, med jobb, möten, inläsning och att  ständigt vara tillgänglig och ha andras förväntningar att försöka möta upp.

Nu känns det nästan som ingen förväntar sig nåt av mig. Det är ingen skön känsla. Klart jag skulle kunna ta det som en befrielse och en möjlighet att fokusera på mina egna behov och att dra upp nya planer. Men på nåt sätt är det väl ungefär som med foten. Det är en sak att i skallen vara inställd på amputationen och vad som komma skall. Men det går inte att förbereda sig helt. Det är en annan sak när man sitter där och måste acceptera att det inte går att vifta på tårna. (fast jag så tydligt kan känna dem, när jag blundar så att jag inte ser att de inte finns)

En hel del karens och omställning. Spännande förstås, men också jobbigt ibland. Det gäller att hitta balansen. Att uppbåda motivationen men ändå ha tålamod.

 

Och fast jag är sjukskriven har jag inte släppt det enda nuvarande uppdrag jag har i politiken, det som ersättare i Vänsterpartiets partistyrelsen. Jag har gjort en enstaka utbildningsinsats, jag deltog på partistyrelsemötet förra helgen och jag har tackat ja till att tala på 8 mars. Det senare  dock med villkoret att det inte behövs övernattning eller resa med tåg som saknar anpassning för rullstol. 

Nedräkning pågår dock. I dag är det 17 dagar kvar tills jag får prova min alldeles egna protes.

Tillverkning av reservfot kan börja

Nu har ortopedtekniska avdelningen gjort en gipsavgjutning av min stump och mätt och registrerat det mesta på min kvarvarande högra fot och underbenet. Det betyder att tillverkningen av protes alltså är på gång. Det känns jättespännande. Och det är positivt och peppande att allt gått som det ska så här långt.

Dock fick jag tid för utprovning först om fyra veckor. Det är tydligen så lång tid man beräknar det dröjer innan man garanterat  fått hem alla delar och hunnit tillverka protesen och tillhörande skor (Jag har beställt ett par låga stövletter och ett par träningsskor) Jag börjar visst bli lite otålig nu  Och tycker det käns som en evighet att det ska dröja fyra veckor innan jag kan testa att stå upp och i sakta takt få komma igång med gåträning.

Märkligt hur man fungerar. Jag har kanske fått nån information om att protestillverkningen kommer att ta några veckor. Då tänker min hjärna två max tre veckor. Då känns fyra veckor väldigt långt och segt. Fast en vecka hit eller dit knappast spelar någon roll i det stora hela, bara slutresultatet blir bra.

Den unge och noggranne ortopedteknikern. ställde också frågor om mitt mål med protesen. Vad man väljer för material och utformning av protesen är viktigt både för funktion och utseende.

Mitt mål som protestant är att jag skall kunna gå långt, länge och raskt. Jag ska kunna cykla obegränsat. Jag ska kunna styrketräna flitigt. Och jag vill resa till spännande och gärna varma ställen, utan att det känns krångligt.

En månad med en fot

I dag är det en månad sedan foten och underbenet togs bort. Jag har  med viss möda börjat vänja mig och leva utan min fot. Nätterna är det som är bökigast och jag sover halvtaskigt. Den allra första tiden efter amputationen, hade jag ont och stumpen kändes ömtålig och jag var rädd att stöta i den. Då la jag mig med utsträckt vänsterknä och låg stil på rygg hela natten.
I takt med att såret läkt och jag börjat fatta att stumpen tål beröring, har jag återgått till min gamla sovstil. Det vill säga jag ligger på mage, på sidan och på rygg. Jag snor mig och vrider och vänder under natten. Det kanske är i större grad än vanligt till och med. Typ orostankar och funderingar som gör sig påminda när hjärnans försvarsstrategier är satta ur spel. Eller så är det helt enkelt så att tidigare har jag klarat av mina nattliga rotationer utan att vakna och störas i min nattsömn. Nu vaknar jag istället varm och intrasslad och insnärjd i täcke och sängkläder. Och den där manövern att sträcka ut täcket med hjälp av fötterna funkar inte. Just på grund av att det saknas en fot.

Rekommenderas!

Om jag är alltför klarvaken för att somna om, har jag mobilen och "på-köpet-hörlurarna" till hands. Jädrans vad mycket bra ljudböcker jag hinner beta av! Just nu är det Susanna Alakoski som fångar mig i sin egen uppläsning av sin Håpas du trifs bra i fengelset.

 Det jag använder mina dagar och nätter till handlar inte bara om att vänja sig vid att inte ha en vänsterfot, inget ben att kliva på, inga tår att vifta med och ingen fot att sparka bort ett svettigt täcke med. Jag ska också vänja mig vid att jag fått en benstump som en del av min kropp. Och idag kunde jag ta ett viktigt steg. De sista stygnen togs bort i måndags och bandaget efter det skulle sitta tre dagar. I dag var det alltså premiär att få tvätta stumpen. Nu är det slut med inplastning och bök när jag ska duscha.

Berätta inte för någon, men jag tog faktiskt ett långt skönt bad. (Tog mig ur badkaret och upp i rullstolen efteråt utan att sla ihjäl mig också) Ärret är ganska fult och ojämt, men det var hur skönt som helst att få skrubba av den stump och den hud som nu varit bandagerad i en månads tid.

Om jag förstått saken rätt kommer stundande kompressionsbehandling att göra min stump lite jämnare och snyggare.

Och målbilden och min motivation är naturligtvis att kunna slippa rullstolen, få en konstgjord ersättning för fot och underben. Helt enkelt att bli en protestant.

 

Det onda ger sig

Nu har jag slutat äta smärtstillande mediciner. Det känns jätteskönt att jag inte längre behöver peta i mig en massa värktabletter för att uthärda. Visst har jag ont ibland, men det är mest lite smågnolande och att det spänner eller svider i foten eller underbenet.

Att ha ont och kroppslig smärta är svårt att beskriva och det är svårt att jämföra eftersom smärta kan upplevas så olika. För mig är det svårt att inte tänka på min mamma som levde med ledgångsreumatism stora delar av sitt liv. Hon hade förstås väldigt ont, men lärde sig på något sätt att stå ut med väldigt mycket smärta. För henne var det dessutom en dygd att inte klaga.

 Jag tänker också på en man som utsatts för tortyr. Ännu 25 år senare, när de rent fysiska skadorna sedan länge var helt utläkta  kunde han plötsligt drabbas av starka smärtor från just de delar av kroppen där han bränts och piskats. Att smärtorna var så olidliga för den här mannen berodde ju på att han så brutalt blev påmind om den förnedring och den skräck han upplevde i fängelset i sitt hemland.

 Man kan ju själv också ha svårt att jämföra olika smärttillstånd. Vad gör mest ont? Om man plötsligt får värk innanför kindbenet kan det ju kännas väldigt obehagligt. Man vet inte om det är en tand eller något med bihålorna eller något annat. Borde man söka eller ska man avvakta? Kommer det att bli värre eller kommer det att gå över?

Träningsvärk är ju sånt som till och med kan kännas lite skönt. Dels gör det ju bara ont när man belastar de muskler man överansträngt och man vet att det är övergående. Men det är ju också oftast kopplat till något man gjort som man känner sig lite stolt över. Ett kvitto på att man tränat bra.

Om jag har haft lite eller mycket ont efter amputationen vet jag inte. För vad är normalt? Visst tog det i ordentligt alldeles i börja. Men då var jag på sjukhuset och fick smärtstillande insprutat i kanylen så det gick snabbt över. Och jag visste varför det gjorde ont och var förberedd. Sen har smärtorna klingat av undan för undan även fast jag som sagt, nu helt slutat med mediciner mot smärtan. Det lilla onda som under små stunder kommer i den fot jag inte längre har härdar jag ut. Det är ett pris jag gärna tar för att slippa biverkningarna från värkmediciner.

På måndag ska de sista stygnen tas bort från operationssåret som tycks läka i god ordning. En vecka senare är det planerat at kompressionsbehandlingen skall påbörjas och jag skall på protesinformation hos gåskolan. Tur att det är på gång. För ärligt. Visst börjar lite rastlöshet och tristess krypa i mig nu när jag sitter sjukskriven hemma i lägenheten.

Även om jag också kan känna att det är lyxigt att ha tid för att läsa och skriva.